Måndag igen och jag insåg nyss att det börjar närma sig på riktigt. Nästa vecka blir det inget bonderi för mig. Om jag inte råkar hamna på någon spansk hacienda och drabbas av obändig arbetslust vill säga.

Hjälp vad nervös jag blir men så här är det. Jag ska på semester! En radda lyckliga omständigheter gjorde att jag och min syster inom kort kommer att ta med oss (nästan alla) ungarna till solen i Malaga!

Vi tackar en läglig flygstrejk som gjorde att syrran stod med outnyttjade biljetter och samt fantastiskt snälla och generösa medmänniskor som har hyrt ut bostad, lånat ut bil och kommer att hjälpa oss på hemmaplan. Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, men uppenbarligen krävs det en halv bekantskapskrets och ett krisande flygbolag för att få iväg Elin till Spanien.

En sak som lindrar resfebern är att tröskningen går bra och snart är i hamn. Det skulle kännas så skönt om den blir helt klar innan vi åker. Danne kommer att ha fullt upp ändå med både halmpressning och balkörning så jag hoppas att jag slipper lämna honom med spannmål kvar på åkrarna.
Dyre maken ska alltså inte med på äventyret men frågar man honom är det nog mer semester att vara hemma och jobba. Både jag och min syster är nämligen väldigt härliga och spontana människor. Sådana där som gärna tar saker på wolley och lätt hamnar i knasiga situationer. Tyvärr kan det stressa känsliga själar har jag märkt. Särskilt i ett annat land. Ihop med fem barn i varierande åldrar.

Jag ser mycket fram emot den här resan och är övertygad om att den kommer bli fantastisk. Det enda tråkiga att ett av barnen inte kan följa med på grund av sin sjukdom. Det är förstås väldigt sorgligt för det känns som att jag lämnar henne utanför. Vår äldsta måste prioritera skolan så hon kan inte heller men som tur är har jag ju två till samt en sorts bonus. Det kommer att bli bra.

Det gäller att passa på när tillfälle ges och förhoppningsvis blir det fler resor, som alla kan vara med på. Nu ska jag njuta av den här i alla fall och tänk förresten vad kul att man kan vara trettionio år och fortfarande ha sin första solsemester framför sig.