Vilken tur att jag började styrketräna mer regelbundet för snart ett år sedan. Härom dagen blev jag sparkad av en ko och jag är övertygad om att det kunde ha gått riktigt illa om jag inte hade bra stabilitet och starka muskler kring mina knän.

Det gjorde vansinnigt ont men inget verkar trasigt. Det knakar lite oroväckande men jag hade nog en väldig tur. Jag skulle mjölka ur en ko och stödmata hennes kalv när en bakklöv kom farande och träffade precis på utsidan av mitt knä. Jag flög iväg och tänkte att nu är det kört. Hon är inte elak den här kon men hon hade väl fått nog av att jag drog i henne och nu small det till ordentligt. Sådant som kan hända tyvärr.

En annan ko, hade ingen bild på den skyldiga. 

Förra sommaren började jag ta hjälp med styrketräning en gång i veckan. Det kostar en del och kändes både konstigt och överdrivet lyxigt i början, men är nog bland det bästa jag lagt mina surt förvärvade slantar på. Jag har blivit starkare och mer rörlig och framför allt har jag byggt upp ett mycket bättre skydd mot skador och förslitningar än jag hade innan. Hur viktigt som helst ju. Särskilt när man har ett av de farligaste jobben som finns.

Djur och maskiner är stora och tunga och ingen träning hjälper förstås om olyckan är framme på riktigt. Men för de små sakerna som sker med jämna mellanrum, de där tillfällena när man behöver ta i lite extra, hoppar snett, halkar eller råkar hamna i kläm, då tror jag att en tränad kropp kan vara avgörande. Likaså om man behöver återhämtning efter en större skada. För att inte tala om vilken skillnad det är mentalt att ha ett bra förtroende för kroppen och vad den klarar av.

Tidigare tänkte jag att jag rör mig mycket och blir tillräckligt grundstark av bara jobbet. Men faktum är att man jobbar mycket ensidigt i det här yrket också. Bär snett, kör oergonomiska maskiner och gör mycket som är mer nedslitande än muskelbyggande.
Därför fick jag starta från noll på gymet och gissa om jag blev chockad. Jag var ju stark? Eller?
Pinsamt låga vikter fick den här bonnjäntan ta för att klara övningarna och lära sig rätt teknik. Jag trodde jag skulle dö efter de första passen och fick stanna och attackbada i Hamstasjön på vägen hem för att bli människa igen. Så mycket för en redig kroppsarbeterska va?

Nu när det har gått snart ett år med coachning och hemmaträning kan jag ta min egen vikt i både marklyft och knäböj. Det tycker jag är fina framsteg för någon som kanske var bonnstark men uppenbarligen extremt gymsvag. Jag känner att jag orkar mer och lyfter skonsammare när jag jobbar och jag får sällan ont någonstans.

Vilken ynnest att ha en kropp som funkar och vad mycket man kan påverka själv ändå.

När jag nu sitter här med mitt värkande knä sänder jag en tacksamhetens tanke till mitt tidigare jag. Hon som tog sig i kragen och kontaktade Bella på Stargym. Himla klokt beslut. Nästa gång något händer har jag ännu fler träningstimmar i bagaget.