Senaste nytillskotten är ett gäng glada köttraskorsningar från Västerbotten. Äntligen ekar det inte tomt i kalvladugården längre.

För första gången på jag vet inte när, kanske aldrig, hade vi nästan tomt i ladugården. Fem stycken bara och det kändes både konstigt och oroväckande enkelt. För det blev ju lättjobbat helt plötsligt och mjölkpulvret räckte länge… Vilken smidig tillvaro ändå, att inte ha en massa mjölkdrickare… eller?

Sedan kom ett gäng kalvar och vi var tillbaka i verkligheten igen. 26 stycken på ett bräde och de var vilda.

Först, efter lastbilsåkningen, var de så beskedliga och lugna. Men sedan. När de ätit kraftfoder, druckit vatten och vilat. Då kom de rätta färgerna fram. Pigga, jättestarka och väldigt energiska var de. Inte alls lätt att få dem på plats vid mjölkhinkarna i ny ladugård med nya ljud och rutiner. Mjölken smakade illa tyckte de också, de var nog vana vid något godare hemifrån, så första målet blev mest ett organiserat kaos.

Dagen efter började allt normaliseras och nu, några dygn efter ankomst, har de vant sig och kommit tillrätta. Jättefina är de, med färger från gräddvitt till svart via olika toner av brunt.