Hej – och välkommen till Utbobloggen!

Ha! – en utbo, tänker du, det är väl ingen riktig skogsägare? Nästan biotopvarning!

Men vänta lite, vad är en utbo?

Definitionsmässigt är en utbo en ”fastighets­ägare som är bo­satt på annan ort än den där fastigheten ligger” (Svenska akademins Ordlista 2015)

Och vi är några stycken.  I Skogsstyrelsens strukturstatistik om skogsägande (2017) var det 57.780 fastigheter (eller 25,7 % av alla brukningsenheter) som ägdes av fysiska personer som är utbor. Lägger man till kategorin ”Delvis utboägda fastigheter” (där minst en ägare bor i en annan kommun) blir det 15.018 fastigheter till (eller sammanlagt 32,4 % av alla fastigheter).

Och så där kan man hålla på och bolla med statistiken. Och fundera över om det är bra eller dåligt.

Fast egentligen var min tanke – jag är ju skogsägare! – när chefredaktör Lilian frågade om jag ville blogga, inte alls något utboperspektiv. Men ju mer jag tänkte på det, så insåg jag att aktiva skogsägare som bor på sin fastighet finns det ju ändå rätt många av.

Så jag tar mitt avstamp i att vara utbo – och aktiv skogsägare. Och man kan ju förstås vara mer eller mindre aktiv. Det finns utbor som knappt sätter sin fot på fastigheten och låter någon annan förvalta den – det kan handla om tid och geografi och avstånd. Och för den som inte har några hus på skogsskiftena, så är det ju svårt att vara så mycket annat än en utbo. Men jag tror att för de allra flesta av oss, oavsett var vi bor, så är det här med den egna skogen något speciellt; ett engagemang, en livsstil, en längtan, en passion.

Så vi utbor lägger mycket tid på att åka till och från – och vara på – våra fastigheter i någon sorts evig dragkamp, där vi har att välja mellan två goda ting, men för det mesta känner oss otillräckliga ändå. Är vi på det ena stället så känner vi att vi inte hinner med det andra – och tvärtom. Det där kommer jag att utveckla.

Jag heter Per Hultengård och är 58 år och jurist och utbo. Fast inte nog med det, jag bor dessutom i Stockholm (och till råga på allt på Södermalm!).

Skogen och jorden har jag och mina barn på två fastigheter i Östergötland och i Närke. Gården i Östergötland, utanför Motala, har brukats i generationer och där har jag också vuxit upp och det är för det mesta där jag befinner mig när jag inte är i Stockholm.

Så om livet som utbo, med skog och jord, på plats eller på distans, tänker jag framöver fylla min blogg, var jag för stunden än befinner mig. Om stort som smått; om förhållandet mellan stad och landsbygd, om jordbruks-, skogsbruks- och landsbygdspolitik, om enskilda vägar, väder och vattenpölar, om människor, om byråkrati och makt, om vildsvin och jakt, om media, om tolerans och gemenskap – och om sådant som gör mig glad och om sådant som gör mig ledsen.

Ungefär. Huller om buller och utan inbördes ordning, men förhoppningsvis ändå med en viss stringens.

På återseende! 🙂

Per Hultengård