Det var någon gång i slutet på 1920-talet som svinhuset brann ner.

Till grunden. Med grisar och allt.

För att den olyckan inte skulle upprepas – eller åtminstone förebyggas – så lät man, när man väl hade byggt upp ett nytt svinhus, gräva en branddamm i närheten. Det gjordes rejäla diken med ordentlig tillrinning.

När jag var liten var den där branddammen något jag varnades för och som jag tyckte var stort och mörkt och farligt – trots att man hade satt upp ett rejält staket med hönsnät runt omkring, så jag inte skulle gå och drälla i där ändå.

Men de senaste åren har branddammen varit torr. Inte för att det saknats tillrinning från dikena, men det har inte förslagit. Det har gått att traska tvärs över den och på sin höjd har jag blivit lite lerig om skorna.

Och det har förstås med grundvattennivån att göra.

Det där kan man kolla närmare på med en förträfflig karta som Sveriges Geologiska Undersökningar (SGU) har. Där kan man, månad för månad, följa hur grundvattennivån utvecklats i små och stora vattenmagasin.

Fort kan det gå!

I mina trakter var de små vattenmagasinen:

• mycket under det normala i januari 2017
• över det normala i februari 2018
• mycket under det normala i juli 2018.

Och efter torrsommaren 2018 har det liksom aldrig hunnit återhämta sig – därav en branddamm utan vatten.

Förrän nu – nu är det äntligen vatten i branddammen igen!

Och konstigt vore väl annat efter allt regnande.

Inte för att den skulle förslå så långt vid en brand. Fast det ”nya” svinhuset är ändå borta – det fick brandkåren elda upp som övningsobjekt för 20 år sedan.

Men som mätare på grundvattennivåerna förslår branddammen bra.

Det är ju alltid något.