Jo, jag vet att jag tillhör en alltmer ovanlig art. Rent av lite risk för att bli rödlistad (fast det verkar det ju å andra sidan inte vara så svårt att bli nu för tiden).

Men jag tycker bäst om barrotsplantor.

Sådär. Nu var det sagt.

Det mesta talar väl egentligen emot; att sätta barrotsplantor är jobbigare, skitigare, sämre för ryggen och tar längre tid. Och rötter som spretar åt alla håll. Och jag tänker om att det nu är knepigt att rekrytera folk till att plantera, hur ska det då inte vara om man lockar med ett planteringsborr och en bunt barrotsplantor att stoppa i nävarna på dem?

Men torrsommaren 2018 var inte snäll mot de täckrotsplantor som hade stoppats i marken några månader tidigare.  Det mest förvånande var egentligen att det var så många som ändå klarade sig.

Så nu om inte förr var det dags att hjälpplantera. Och i alla fall då tycker jag barrot är bäst. Känns rejälare på något vis.

Det är säkert bara tradition och gammal vana. Min far, som även nyplanterade, satte på sin tid alltid barrotsplantor. Jag brukade åka hem någon vecka på våren för att hjälpa till. Skulle vi sätta 10.000 plantor hade han redan när jag kom hem satt hälften av dem, men var lika lutherskt optimistisk för det.

– Det kommer aldrig att gå med här vädret, sa han kärvt och man såg för sig hur det skulle ligga decimeterdjup snö på hygget morgonen därpå. Men det gjorde det ju inte och när halva veckan gått var vi redan färdiga.

Så nu fick det bli en hög lådor med rejäla 3-åriga barrotsplantor som har lite längd och inte redan vid planteringstillfället försvinner ner i den övriga vegetationen. Och nu är de på plats!

Så får man se hur det går.

Till sist: om de förbaskade grisarna nu ändå inte ska tugga i sig de tidigare granplantorna, kan de då inte låta bli att slita upp och böka omkull dem? Men det är kanske för mycket begärt.