Det var förstås mycket bra att mark- och miljööverdomstolen beslutade att skogsägarna till Sorsele Övre Allmänningsskog hade rätt till ersättning på grund av att staten vägrat dem avverkningstillstånd.

Allt annat hade varit en präktig skandal.

Ändå lämnar hela processen en dålig eftersmak.

För det var skogsägarna mot staten i en Davids kamp mot Goliat, där staten inte bara ville ha – utan också ta utan att betala för sig.

Och har skogsägarna fått rätt?

Nja, de fick rätt till ersättning, men de berövades också rätten att bruka sin skog. Finns det några vinnare i en sådan kamp?

Äganderätten är inte oinskränkt. Vi får tåla viss begränsningar. Det kan till exempel handla om allemansrätten, om att mark behövs för vissa allmänna ändamål eller att vissa naturvärden behöver skyddas.

Om det sistnämnda kan man förvisso diskutera om skyddet alltid blir bättre för att det är staten som står som garant. Men i vart fall ska inte den skogsägare som tar naturhänsyn straffas för detta i efterhand. Eller som det träffsäkert uttrycktes i den första domstolsinstansen:

”Domstolen noterar i sammanhanget att sådana naturvärden som nu är i fråga kan uppstå till följd av att en fastighetsägare har valt att ta särskild hänsyn till dessa inom ramen för sitt skogsbruk. Det kan dock knappast ha varit lagstiftarens avsikt att ett mer hänsynsfullt skogsbruk minskar möjligheterna att få ersättning om avverkning inte tillåts”.

Det riktigt osmakliga är därför statens försök att smita ifrån notan.

För här ifrågasatte plötsligt staten att den tilltänkta föryngringsavverkningen var vad som kallas ”pågående markanvändning” (och som är en förutsättning för att få ersättning när denna användning försvåras). I stället gjorde man bland annat ett taffligt försök att jämställa skogsavverkning med utvinning av mineraler och torv.

Och när inte den argumentationen fick något gehör så försökte man istället på alla möjliga sätt att begränsa storleken av den skogsmarksyta som skulle vara ersättningspliktig och till sist att reducera storleken på ersättningen.

Det här luktar inget vidare. Varför agerade staten i detta mål med en sådan oginhet och med en sådan frenesi?

För att flytta fram gränserna och få ett prejudikat, kanske någon svarar. Jamen, varsågod. Staten har nu fått på nöten två gånger i rad, men till vilket pris?

Det är inte svårt att föreställa sig den styrkemässiga obalans och den ekonomiska och psykiska press det som skogsägare måste innebära att ha staten, företrädd av dess kammarkollegium, och skogsstyrelsen emot sig.

Och i värsta fall skulle det innebära att staten nu kommer att begära prövningstillstånd i högsta domstolen.

Det bör man avhålla sig från. Det räcker nu.