Jag har alltid fascinerats av katter.

Så självständiga, så mycket integritet och så mycket kaxig ”jag-gör-faktiskt-bara-vad-jag-själv-vill”-mentalitet!

Hela min barndom på gården var fylld av kattor – lagårdskattor (alltför många när de fick ungar som vi hittade på höskullen) och huskattor.

I dag heter kattan Kajsa och är en 12-årig stadskatt på Södermalm i Stockholm – vi hämtade henne på ett katthem i Örebro – men hon är ändå lite av en utbo som jag. Tillbringar nog ändå bortåt 100 dagar om året på gården.

Förvandlas/förvildas snabbt, särskilt på sommaren. Försvinner ut direkt på morgonen (om hon alls kommit in kvällen innan), kommer sedan in och sover på dagen, för att sedan ge sig ut igen.

Har ingen aning om vad hon gör. Släpar dagligen in främst möss, någon gång en råtta samt – undantagsvis – småfåglar. En gång en duva.

Fast i kväll tvivlade jag på hennes instinkt och omdöme.

I vanlig ordning kom hon jamande in med en mus i munnen. I hallen lyckades hon tappa den, varpå musen lätt haltande försvann in under alla grejor under trappan.

IMG_3741

Utbokattan sitter sedan som en jaktfalk på första trappsteget utan att se/fatta att den stackars förskrämda musen sitter/tittar upp på henne därunder.

Och när hon väl fattade var hon för sen med att ta upp jakten.

Slutade med att jag själv fick mota ut den stackars musen (som nog var mera i chock än skadad).

Samt en anledning att skura golvet under trappan med Klorin.

Utbokattan fick däremot noll (0) poäng för sin insats den här kvällen.