Glad i dag över att ha kommit igång med betesputsningen!

Här i skogsbygderna i norra Östergötland sitter jag med ett antal små skiften på typ 0,24, 0,46 och 1,02 ha.

Där det liksom inte är ekonomiskt försvarbart att hålla på med spannmålsodling, när tröskan knappt hinner börja rulla innan det är dags att vända. Om det nu alls finns en farbar väg in till dem.

Så jag låter istället bruka de större skiftena, men håller sedan ändå de här markerna öppna genom att betesputsa dem varje år.

Får hjälp med det av Anders Adolfsson i Vedemö som har en grym betesputsare som snabbt och effektivt drar över de här skiftena och får det att bli hur fint som helst!

Det är en njutning att sedan se solen bryta fram genom grantopparna och lysa upp även dessa små åkerlappar – en gång upptagna med hårt arbete och släpande av sten till alla de stengärdsgårdar som fortfarande omgärdar dem.

Naivt? Fånigt? Ja, det är klart att det någonstans vore enklare att bara plantera igen dem. Men det till förfång för det öppna odlingslandskap och respekten för den kulturhistoria och den biologiska mångfald som de utgör och representerar – och som är nog så viktig att inte sopa igen spåren av här i skogsbygderna.

Känns därför bra. På något sätt.