Det fanns en tid när Jordbruksverket/ Länsstyrelsen delade ut någon sorts ”EU-kulturmiljöbidrag” för att man skulle få incitament till att gå omkring och röja bort sly framför stenmurar och i dikeskanter, för ”liten svårbrukad åker” och för allt vad det nu hette – jag fick till och med några hundralappar för att röja runt den gamla stengrunden till svinhuset som vi eldat upp några decennier tidigare.

Det var en rätt dålig timpenning för arbetet – och när jag en gång stoppade ner röjsågsklingan i ett jordgetingbo bredvid stenmuren kändes det sådär, men visst – jag gick omkring och mätte stenmurar och diken och fyllde i ansökan och sprätte runt med röjsågen.

Och man fick en slant. Samtidigt som jag tänkte att det mesta av det här skulle jag nog ha gjort ändå.

För det känns rätt viktigt att – framför allt här i skogsbygder utan djur och där allt snart annars växer igen – ändå försöka upprätthålla åtminstone delar av kulturlandskapet.

Till det hör den lilla ”fägatan”.

Upptäckte den (även om jag på något sätt ändå visste om den). Var tvungen att läsa på, men förstod då att en fägata inte är någon vanlig och söndertrampad och lerig gammal ”ko-stig” utan en sedan lång tid tillbaka målmedvetet upprättad transportgata för att ta hem djuren från ett i utkanten av fastigheten beläget bete.

Och visst, en riktig fägata ska ha stenmurar på bägge sidorna, det har inte den här, men den går utmed skogs- och gärdeskanterna från de gamla betena långt bort.

Omsorgsfullt planerad, insåg jag när jag tittade närmare. Uppbyggd med mycket stensatt kant, ibland stenmur, på ena sidan och så funkade väl skogen som ”staket” på den andra sidan. Men mest, tror jag, för att säkerställa att vägen skulle vara stabil och att inte djuren skulle trampa sönder den.

Vilket arbete de måste ha gjort med detta!

Fast nu har ju inga djur gått här på typ 40 år. Jägarna använder den. Och vildsvinen. Tyvärr inte samtidigt. Men nu höll den ändå på att växa igen.

Så jag tog några timmar med röjsågen och röjde upp den lilla ”fägatan”.

Ser kanske finare ut när slyet har sjunkit ihop.

Får bli dagens kulturhistoriska-/kulturgeografiska insats.

Kändes bra. Sådant man bara gör. Oavsett bidrag och föreskrifter.