Jomen, det är ju det vi alla uppmanats till i snart ett år av såväl statsministern som Folkhälsomyndigheten.

Och det är väl en klok – men också typiskt urban och storstadsmässig – uppmaning.

De flesta av oss som håller på med jord & skog har ju ”jobbat hemma” i generationer.

På gården.

För mig, som utbo, är det sådär mittemellan.

Jag har nu, om än med helgledigheter (samt två korta avstickare till Stockholm) varit på gården i tre veckor och ”jobbat hemifrån”.

Så skönt! D v s ledighet, men också lite jobbmöten på distans – samt en timme här och där med tid för att vara ute och jobba i skogen.

I garanterat corona-fri miljö.

Det där med att ”jobba hemma” noterade jag redan i våras. Konstaterade redan då att uppmaningen var riktad till andra än oss som redan ”jobbar hemma”?

Visst, har man som jag sin fysiska arbetsplats i Stockholm, så kräver det en viss fysisk närvaro.

Men i allt väsentligt kan rätt mycket göras på distans – och vad krävs då i övrigt för att kunna ”jobba hemma”? Sitta i lägenhet på Södermalm i Stockholm eller på gården ute i skogen?

Ja, det finns vissa problem – som fungerande mobiluppkoppling och bredband!

Det här väcker nya frågor inte bara för utbor, utan för andra med ett liv utanför Stockholm– kan det möjligen påskynda den politiska ambitionen om ett fungerade digitalt liv för såväl näringsidkare som den som enbart ”jobbar hemma” på landet?

D v s skillnaden mellan att sitta i stan med hur många gigabyte som helst – eller att sitta på gården och ladda ner några ”tunga” dokument med risk för att snart slå i kapacitetstaket (särskilt om något barn sitter och streamar filmer samtidigt).

Där finns lite att göra där – om vi alla ska kunna ”jobba hemma”!