Livet på landet – ja, det tycker förstås alla låter så skönt!

Kanske inte i alla lägen just nu – i snön och alla minusgraderna.

Men som det kommer att dofta snart – framåt våren, om några månader, när det bara kommer att sjuda av växtkraft i skog och mark!

Den finaste doft jag vet – oavsett årstid – är den från nyhuggen skog eller doften från nysågat virke från sågen på gården. Eller varför inte från ett svinstall!

Fast nu tycker ju inte alla det.

Jag läser med jämna mellanrum om alla som anser sig ha synpunkter om hur vi som jord- och skogsägare sköter vår jord och våra djur och vår skog.

Och som ”flyttar ut på landet” – en välgärning i sig – men som tycker att det ”luktar illa” från gården intill, för att nu inte tala om svinbesättningen, eller som en tidig morgon störs av ljudet av en motorsåg eller kanske rent av en galande tupp.

Ungefär som det var med tuppen Marcel (sköts ihjäl!) i Frankrike och tuppen Maurice (verkar ha dött av sig själv, men gick till historien som rättsfall!). Och som ATL skrivit om.

Och där slutsatsen från den franska domstolen är att tuppen Maurice hade rätt att gala – och att det får både lukta och låta på landet! (hade väl aldrig hänt i Sverige med dess politiskt korrekta och bokstavstolkande domstolar).

Jämför tramset med det fyrkantiga beslutet/domen om kvigan Hilda som hellre ville gå och beta ihop med hästar. Och där Högsta Förvaltningsdomstolen i Stockholm och de underliggande domstolarna/myndigheterna ansåg sig veta bättre. Jag skrev om det i ett tidigare blogginlägg och konstaterade att med det synsättet hade sannolikt även Pippi Långstrump och Lilla Gubben fått ett vitesföreläggande.

Annat är det i Frankrike. Den efterföljande franska debatten har lett fram till en lag om det ”sensoriska kulturarvet” som beskyddar den franska landsbygden.

Vive la France!

Välgörande att tänka på för politiker, myndigheter och beslutsfattare även här i Sverige.

Och att i det perspektivet låta tuppen gala.