Jag lyssnar och läser i riksmedierna som berättar om ”Almstriden” i Kungsträdgården i Stockholm för 50 år sedan.

Det är intressant. Jag bör ha varit nio år vid den tiden, men kan inte påstå att jag minns något av det.

Den dåtidens ”rebeller” som nu berättar verkar – precis som jag – något åldrade, men de verkar ha det rätt bra (de verkar ju inte direkt bo i en liten tvårumslägenhet i Hagsätra, när de låter sig intervjuas och berättar om ”kampen” och hur de ”drog i polishästarnas tyglar”, men verkar fortfarande tycka att de gjorde något viktigt).

Samtidigt som de var barn av sin tid.

Och de skanderade ”Vi vill ha våra almar kvar!” Och ”Vi samlades kring våra träd!”

Nu var ju ”Almstriden” lite speciell. Visserligen var almarna redan då 100 år gamla och hade kanske mått bäst av att avverkas, men i grunden handlade det om något annat; om rivningshysterin kring Klara-kvarteren i centrala Stockholm, om politikermakt, om medborgarinflytande, och rent praktiskt om att man ville bygga en ny tunnelbanestation.

Och i någon mening var det väl ”allas almar”, eftersom det var Stockholms stad som ägde marken och därmed almarna.

Likafullt kan jag inte låta bli att fundera lite över det där med ”Våra almar” och ”Våra träd”.

Låter lite som ett eko av dagens skogspolitiska diskussion. Där vi har att förhålla oss till det här med Skogsutredningen och äganderätten.

Vems är skogen? Jag tror och hoppas och utgår från att den fortsatt är din och min som äger den. Och ett av uppdragen till Skogsutredningen var ju just att stärka äganderätten till skog.

Fortfarande min skog – hoppas jag…

Men så läser jag remissyttrandena över den aktuella Skogsutredningen från några av miljöorganisationerna. De är mångordiga, åberopar Århuskonventionen och allsköns domar och dokument, och ligger i vissa delar rätt långt ifrån det som var utredningens uppdrag och verkar i stort utgå från att utrymmet för att begränsa äganderätten är obegränsad. Möjligen tycker man att markägaren, i vissa fall, kan få en slant för inskränkningen.

Och visst är det så att de flesta fri- och rättigheter (bortsett från förbud mot dödsstraff, tortyr, censur och rätten till religionsfrihet) kan begränsas. Men ändå. Kan äganderätten verkligen decimeras till bara en penningfråga, som ett helt ok alternativ till att man som skogsägare fortsatt ska kunna förfoga över den skog man äger, vårdat, skött och många gånger brukat i generationer?

Så är det självfallet inte.

Men jag börjar bli bekymrad över debatten om vart det här med Skogsutredningens uppdrag om att stärka äganderätten håller på att ta vägen – innebär den snarare en försvagning? Missförstå mig inte – det har inte med allemansrätt att göra – men jag vänder mig mot att all skog ska vara ”allas” skog – fullt ut.

Det är skillnad på almarna i Kungsträdgården – och din och min skog!