Och så fick Sverige till sist en ny regering.

Det blev – med ett undantag – samma regering som förut. Undantaget var den vakans som uppstod efter det att landsbygdsminister Jennie Nilsson prioriterade att säkerställa maktbalansen vid omröstningen i riksdagen och därför återgick till att vara riksdagsledamot.

Så vem skulle nu bli landsbygdsminister?

Svaret blev att det blev ingen alls. I stället åker landsbygdsfrågorna in som en portfölj bland alla andra som näringsminster Ibrahim Baylan ska ta hand om.

– Jag ser fram emot att ta mig an detta, oavsett om det är jordbrukspolitiken, som gammal bondson, eller för den delen skogs- och näringspolitiken, sa Ibrahim Baylan, enligt ATL.

Bondsonen Baylan? Jo, det är väl i och för sig, riktigt. Baylan, född 1972, växte som liten pojke upp i en lantbrukarfamilj i Turkiet innan de tvingades fly till Sverige. Här har han sedan gjort en rejäl karriär inom politiken; han har varit skolminister, energiminister, samordningsminister och nu näringsminister.

Vilket kan visa på en styrka – kan axla vilken ministerpost/-portfölj som helst (fast blir det inte lite urvattnat?) Och gäller det även jord- och skogs- och landsbygdspolitiken? Och om det nu, som statsministern antydde i DN (10/7), är Baylan & Bolund som får huvudansvaret för att sy ihop frågorna om strandskydd och stärkt äganderätt i skogen till ett förslag tillåter jag mig att vara skeptisk.

Back to the roots!

Men det återstår att se. Ska det riktas kritik så är det snarare mot att det – i ett läge då skogen står högt på den politiska agendan och när medlemsstaterna nu ska omsätta CAP-reformen i praktiken – inte utses någon landsbygdsminister alls.

Detta är mer än en symbolfråga. Det ger uttryck för en nedprioritering och marginalisering.

Det är det stora problemet.