Det är kyrkoval till helgen.

För alla dem som inte har förtidsröstat. För egen del tycker jag att det är något fint med att gå och rösta på valdagen – vare sig det är kyrkoval eller allmänt val.

Vad vill du med Svenska kyrkan?

Frågar Svenska kyrkan i affischkampanjer och på nätet.

Jag är inte säker på att jag vill att Svenska kyrkan ska fråga mig om vad jag vill med Svenska kyrkan.

Jag vill att den Svenska kyrka som jag är med i och betalar skatt till ska stå för något alldeles av sig själv. Som jag kan känna trygghet och igenkännande i.

Och då handlar det i första hand inte om skogen.

Även där så är dock Svenska kyrkan för mig, med sina 466.000 hektar skogsmark, en trygg, stabil och långsiktigt ansvarstagande skogsägare. Man har krav på sig att driva skogsbruk på ett etiskt försvarbart sätt och har skogen certifierad.

Men så läser jag i ATL och även i andra medier om att det blåser till strid i kyrkovalet – om skogen! Här finns nomineringsgruppen ”Himmel och jord” som ställer upp i sex av tretton stift, som har fokus på skogen och förespråkar hyggesfritt. Och så finns det ett nätverk som skriver brev till stiften och begär ”nödstopp för skogsavverkningar”. Att det skulle få påtagliga konsekvenser för såväl enskilda församlingar och deras verksamhet som för det ekonomiska utjämningssystem som finns inom kyrkan verkar inte vara något som bekymrar.

Vilket är bekymmersam i sig. Men som många redan påpekat är nog även detta ett uttryck för spänningar mellan stad och land.

Katarina kyrka i Stockholm – långt till skogen (och verkligheten).

Nu lär de här intressegrupperingarna inte – i alla fall inte denna gång – få något större genomslag. Men det är ändå intressant hur – eller om – skogen kan bli en huvudfråga i ett kyrkoval. Borde det inte handla om något annat?

En kyrka som blottar sig för att bli en spelplan för allsköns intressen på den ena eller andra politiska kanten – eller för olika intressegrupperingar med egen agenda – riskerar, om uttrycket tillåts, att förlora lite av sin själ.