Jag flydde storstaden med knapp marginal i går – jag och kattan passerade ut med bensinbilen genom Södra länken ca 16.00.

Och det var väl strax därefter som i stort sett hela Södermalm i Stockholm blev strömlöst i hela 1 timme och 20 minuter(!)

Lyssnade till upphetsad reporter från SR som stod på Mariatorget (och betonade att han tagit sig dit från tryggheten i Radiohuset i taxi) och som kunde berätta om trafikljus som inte fungerade och hur allt, förutom billjusen, liksom bara var svart. Kanske fungerade inte ens tunnelbanan och pendeltågen?

Några timmar senare kom jag till gården. Där var det också becksvart ute, men nog hade vi ljus i vårt hus!

Lampan på lagårdsplanen lyser upp i mörkret!

Fast jag tänker på hur det var när jag var liten. Och om höststormarna. Då kunde vi ha strömavbrott i bortåt en vecka, innan alla luftledningarna hade trasslats ut och ersatts med nya.

Vi körde med vedeldning och lagade mat på järnspisen.

Det gick bra det också.

Nu är det förstås skillnad med ett strömavbrott som (då) drabbade en handfull personer och det som (i går) drabbade typ 30.000 personer.

Men ändå. Så handfallna!

Och så sårbara våra samhällen är!

Det är väl här någonstans som ”preppers” börjar bunkra toapapper, batterier, tonfiskburkar och stearinljus.

Vi som varit med förut fixar nog det här ändå.

Men det leder ändå till viss eftertanke.