Jamen, så är det.

Stor i orden – liten på jorden!

Här satt jag för bara några bloggar sedan i början/mitten av januari och gjorde mig lustig och nöjd över att stormen ”Gyda” inte hade orsakat någon märkbar skada på skogen på fastigheterna.

Och tänkte att nu var det väl över för säsongen.

Och skulle det blåsa på lite, så var det ju ändå rejält med tjäle i marken.

Haha!

Högmod går före fall!

Här åkte det ner en och annan gran – fastnade gärna i spänn med en annan, för att krångla till det.

För vad kom istället? Jo allmän blåst – stormar utan namn – men med stormbyar på uppåt 28 sekundmeter i byarna.

En vänlig granne ringde och rapporterade om såväl vindfällen som att han fått sin flaggstång i trä avblåst – och undrade om han fick hugga och barka en gran till ny flaggstång. Ok, sa jag.

Så med bävan återvände utbon till fastigheten.

Nu var det väl inte så farligt. Ska inte gnälla.

Fast på ett ställe där vinden tog fart så gjorde den det ordentligt. Typ 15-20 granar i samma bestånd.

Nu är det mitt fel. Jag har ett sådär 50-årigt bestånd på en höjd. Är man så dum (som jag) så att man (för 10-15 år sedan) avverkar granskogen i sluttningen nedanför, så får man nog räkna med att det på höjden kommer att exponeras för vind och kommer att bli vindfällen om det blåser på rejält upp mot höjden och sluttningen.

Vilket också sker. Successivt har beståndet minskat år för år med till hälften nedblåsta granar.

Så även i år. Vindarna liksom bara äter sig in.

Samtidigt som det alltid står några granar envist kvar. Förstår inte hur de som solitärer står emot stormbyarna.

Man får väl se det som lärpengar.

Och vara lite mera ödmjuk mot gudarna i fortsättningen.