Ja, så lyder ett gammalt ordspråk, något lutheranskt färgat, som väl mest går ut på att tro att var rädd om det lilla du har och ha inte hybris och få för dig att du är något eller skulle kunna få något mer.

Det kanske inte riktigt passar in, men som skogsägare kom jag att tänka på det när vi de senaste dagarna fått en debatt om Skogsstyrelsens nya påbud om fåglar i skogen– hur ska vi ö h t kunna bedriva och utveckla ett hållbart och ansvarsfullt skogsbruk (som många av oss gjort i generationer) med alla dessa regleringar?

Ska vi huka och bara inte tro att vi är något med den kunskap och erfarenhet vi har om att sköta vår skog?

Här kan jag förstås snacka om att skjuta mig själv i foten. I mitt senaste blogginlägg hyllade jag regeringens beslut om att förlänga mandatet för Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist i tre år.

Det var om aftonen den 8 februari.

Två dagar senare kom ett påbud från samma myndighet om att – grovt tolkat – det är vårt ansvar som skogsägare att innan vi rör den minsta pinne i våra skogar, så ska vi först kolla att det inte sitter någon liten vild fågel där som kan störas.

Och vilken liten fågel är inte det (?), jag har flera stycken redan i trädgården! Får jag klippa gräset invid syrenhäcken?

Nu tror jag inte att Herman på Skogsstyrelsen är särskilt bekväm med det här beslutet (han vet bättre). Så jag lät det gå några dagar och inväntade debatten. Och det blev – med rätta – ett ramaskri.

Men har det hänt något nytt? Ja och nej – inga nya lagar har beslutats. Men Skogsstyrelsen har lassat över ansvaret för tillämpningen av ”artskyddsförordningen” på oss skogsägare. Artskyddsförordningen är från 2007, så det är liksom ingen ny lag, utan det handlar om en, kanske lite uppgiven, men formellt striktare tillämpning av den, än vad de bakomliggande EU-direktiven kräver. Vad vet jag?

Eller som Skogsindustriernas VD, Viveka Beckeman uttryckte det så är Skogsstyrelsens direktiv ”en direkt uttolkning av den lagstiftning vi har i Sverige, vilket vi är många som påtalat länge och som så sent som i december slogs fast i domstol. Myndighetens uppgift är att tillämpa lagen och det är faktiskt det Skogsstyrelsen gör”.

Jag tycker att Skogsstyrelsen som myndighet ska vara neutral i balansen mellan skogs- och miljömål, men man måste faktiskt säga ifrån om rena dumheterna.

Och då går det inte, som Viveka Beckeman skrev, ”att förbjuda att skog skördas för att det finns en bofink i området”. 

Jag börjar bli lite trött. Det är inte bara detta utan dumheterna med EU:s taxonomiförordning, där skogsbruk inte ska klassas som ”grön” och ”hållbar”.

En variant är förstås att – i stället för att röja fram vackra blandskogar där både fågel och vilt trivs och att ha miljöcertifierade skogsbruksplaner som kombinerar skogsbruk och miljö  – bara satsa på renodlade och snabbväxande ”granåkrar”.

Kanske bättre med en fågelfri och snabbvuxen ”granåker” nästa gång?

Jag lovar – det kommer inte att finnas en fågel där.

Men vill vi ha det så?

Svenska politiker har ett stort ansvar för att kliva in, ta befälet, och säga i från här.