Jaha, nu ska vi se.

Med viss förvåning läser jag att det ska utredas om det går att sätta in övervakningskameror på slakterier.

Här i det land där bönderna anses ha det bästa djurskyddet på jorden – också när djuren går till slakt. Men det tar liksom aldrig slut i sin klagan.

Nu har jag inga kalvar att ta till slakt, men som skogsägare förundras jag ändå över perspektiven. För bara några år sedan var det nätt och jämnt (ja, jag har tjatat om det här förut) att en skogsmaskinförare kunde sätta upp en kamera i kanten på hygget för att skydda sig från dieselstölder.

Och på gården har jägarna en bit ut i skogen en liten kamera med en lydig liten skylt och telefonnummer som älgen/blåbärsplockaren/allmänheten kan ringa till ifall man känner sig kränkt.

Jag vet inte hur slakterierna tänker om detta. Kanske de tycker det är lika bra. På temat ”rent-mjöl-i-påsen” kan man ju underkasta sig nästan vilka kontroller som helst.

Men ändå? Dessa kontraster. Ena dagen integritetsskydd i blåbärsskogen – nästa dag ok med kameraövervakning på slakteriet. Här ska alltså medarbetarna på slakteriet filmas i allt de gör?

Så varför utbryter det inte den integritetsskyddsdebatt som annars hade varit klockren här? Varför är inte Integritetsskyddsmyndigheten (som annars inte kan beskyllas för att ha en låg profil) upprörd? Hur kul skulle det, jämförelsevis, vara att jobba på kontor/verkstad/ATL:s redaktion under ständig kameraövervakning? Vad säger berörda fackförbund?

Det kanske är så att alla tycker det är ok, vad vet jag.

Det är mycket man inte förstår.