Jag kan inget om mjölk, så egentligen borde jag väl hålla tyst.

Det är nu drygt 25 år sedan arrendatorns sista mjölkkor traskade ut ur lagården på gården.

Och nu står den tom. Fast fylld med lite virke och prylar och annat.

Mjölkledningarna som gick ut där till mjölktanken i mjölkrummet hänger förvisso fortfarande kvar, men mjölktanken är borta och mjölkrummet är i dag ett allmänt litet snickarrum.

Det var en tid som var. Lite sorgligt. Jag minns att jag fick höra att mjölkpriset var i stort sett detsamma 1970-1990 (kan ha fel).

Ungefär som priserna på skogsprodukter som i reala termer inte heller verkar ha följt med utvecklingen i övrigt.

Som den utbo jag nu är, så kan jag tänka att det är väl att inte vara beroende av det här med jorden och skogen, men det får ju ändå gärna ha en viss lönsamhet.

Men åter till rubriken.

För det var det jag tänkte på när jag kom tillbaka efter den här politikerveckan i Almedalen.

Almedalsveckan – som ju tyvärr kom att skuggas av ett brutalt mord – är förstås i sig rätt viktig och den samlar alla våra partiledare och jag tyckte det var rätt skönt att se en återgång till mera idéburna seminarier än sponsrade ”företagsevent”.

Men det jag fastnade för var inte alla seminarier och möten utan att jag bodde på ett trevligt hotell, men där det till frukost endast fanns havremjölk (Oatly) eller laktosfri mjölk. När jag frågade efter ”vanlig mjölk” till frukosten såg man frågande ut och pekade på havremjölken och den laktosfria mjölken. Kanske en tanke om att anpassa sig till ”Stockholmarna”, vad vet jag. Vågade inte ens fråga om det fanns grädde till kaffet.

Lite förundrad blir man. Det här en annars en trend jag märkt även på andra håll. Långt upp utmed Norrlandskusten har jag bott på hotell, där ett paket med ”vanlig mjölk” plockats fram först när jag bett om det. Och inget fel med vare sig det ena eller det andra, men inte bara det ena.

Dags för en kampanj för vanlig mjölk på hotellen?