Det är många som vurmar för landsbygdsväljarna så här i valtider.

Och som upptäckt att för många är bilen en nödvändighet och att höga bensin- och dieselpriser slår hårt mot såväl enskilda som mot företagande inom jord- och skogsbruket.

Det återstår att se hur länge intresset består. Den 30 september upphör den tillfälliga skattesänkningen om så där 2 kr/litern. Men då är ju också riksdagsvalet förbi.

Tillfälliga skattesänkningar är lättplockade poäng. Mera långsiktiga beslut, t ex om vägunderhåll och vägansvar, är något annat.

Motormännen (Riksförbundet M Sverige) har i dagarna släppt en rapport med en kartläggning av hur ytojämnheten ser ut på Sveriges vägnät. Man har kört 20.000 mil och det visar sig vara en stor skillnad i vägkvalitet mellan norr och söder. Föga förvånande är vägarna också påtagligt sämre i skogs- och glesbygdslänen.

”Sämst-i-test” är vägarna i Norrbottens län med Västerbottens län som god tvåa. Men även Örebro län kommer in på en föga hedrande fjärdeplats.

Häromdagen åkte jag mellan mina två skogsfastigheter, den ena i Östergötland, den andra i just Örebro län.

Jag kan antingen åka riksväg 50 till Askersund – en 30 km lång sträcka som de inledande 15 km kantas av skylten ”Olycksdrabbad väg”. Och som verkligen gör skäl för skyltvarningen. Tung lastbilstrafik på en liten remsa till krokig riksväg med mötande trafik, åtminstone halvvägs till Askersund (jag vet inte i hur många år det har sagts att den kvarvarande sträckan ska byggas om till 2+1-väg, men nu är det möjligen på gång om några år).

Från Askersund kör jag sedan vidare på allmänna små länsvägar till Mariedamm där min fastighet i Örebro län ligger.

Alternativt skippar jag riksväg 50 och tar länsvägen till orten Godegård och sedan den (alltjämt allmänna) lilla länsvägen genom skogen till Mariedamm. Den här sista biten är 13 km lång och är en viktig förbindelselänk inte bara mellan två orter utan mellan två landskap och t o m mellan Götaland och Svealand.

Viktiga vägar!

Just de allmänna småvägarna på den här ”alternativsträckan” är i förvånansvärt gott skick.

Men det är klart man blir fundersam när man från M Sverige läser att Trafikverket har en underhållsskuld till vägnätet på 23 miljarder kronor och ”tvingas fokusera på akuta lappningsåtgärder”.

”Skogslänen kommer att stå som förlorare med sämre trafiksäkerhet och längre pendlingstider som följd” konstaterar man i ett pressmeddelande.

Samtidigt som Trafikverket verkar ha en tydlig ambition att dra ner på omfattningen av det allmänna vägnätet och lämpa över ansvaret på de boende och verksamma, som då har att bilda enskilda vägsamfälligheter.

För som alla vet, så är det betydligt billigare för staten att ge en slant i statsbidrag till enskilda väghållare än att låta Trafikverket sköta dem (jag är själv ordförande i en enskild vägsamfällighet och vet betydelsen av lokalkännedom och kontakter med lokala entreprenörer, men att det också bygger  på en hel del närmast ideellt arbete).

Och någonstans finns det också en miniminivå för vad som är rimligt att det allmänna tar ansvar för också på landsbygden. I Svenska Dagbladet publicerades häromveckan (13/8) en längre artikel om ”länsväg 801” utanför Söderköping i Östergötland, där Trafikverkets planer på att dra in det allmänna vägunderhållet riskerar att få förödande konsekvenser för såväl boende som företagande i området.

Det är en tänkvärd läsning. För självfallet är det så att de allmänna och de enskilda vägnäten kompletterar varandra. Men statens ansvar för en grundläggande och fungerande infrastruktur även på landsbygden kan man inte frånsäga sig.