Så blev det då, efter mycket om och men, inte bara en regeringsbildning och en statsminister utan därtill en regeringsförklaring och presentation av de blivande statsråden (när detta skrivs har de förmodligen just varit på konselj hos självaste Kungen!).

För alla oss som otåligt ville veta namnen på de kommande ministrarna var förmiddagens regeringsförklaring direkt sövande – så många ord – jag hade nog hunnit röja ett kvarts hektar skog innan den var över.

Men så kom det! I rask takt räknades namnen på de nya ministrarna upp!

Och minsann – här fick vi en landsbygdsminister med ett eget landsbygdsdepartement! (Eller, nja, det verkar vara ett delat Landsbygds- och infrastrukturdepartement, där bostads- och infrastrukturfrågor också ska ligga). Men ändå –  bättre än att som i dag sitta närmast som någon sorts ”sektion” under näringsdepartementet.

Peter Kullgren heter han, den nye landsbygdsministern (kd), och alla som inte kommer från Värmland, men ändå hört talas om honom kan ju räcka upp en hand.

Men han ska ansvara för jordbruk, skog och jakt och det tycker jag låter som en bra kombo.

Och jag hoppas att det nu också kan bli en landsbygdsminister som tar plats och tar för sig!

Det kan man ju inte direkt säga om de tre företrädarna (Jennie N, som talade väl, men hoppade tillbaka till riksdagen så snart en vakans behövde fyllas – Ibrahim B (någon som alls minns något han uträttade på området?) – och Anna-Caren S (dito).

De ville nog alla väl, men deras röster var svaga i det större sammanhanget och inte blev det så mycket gjort.

Peter Kullgren är ett för mig oprövat kort, men jag hittar en intervju på lrf.se där han verkar uttrycka att skogspolitiken i så stor utsträckning som möjligt ska bestämmas från Sverige och inte från EU och att myndigheterna ska se positivt på landsbygdsföretagande. Och att han föredrar svamp framför blåbär och hellre dansar bugg än styrdans m m.

Samt ett icke-svar på frågan om hur man som skogsägare ska säkerställa att ett engagemang i naturvård inte innebär en risk för att förlora sin mark (där svaret var att inte rösta på andra partier – det är väl inget svar?).

Normalt brukar man ge en nytillträdd kung, en president, en statsminister, en partiledare, ett statsråd, en företagsledare 100 dagar.

Jag är inte säker på att det längre finns 100 dagars tålamod (jämför Liz Truss i Storbritannien).

Det är en orolig tid, men där de gröna näringarna är viktigare än någonsin.

Så upp till bevis – och lycka till – herr minister!