Det finns ett antal situationer i livet där man minns exakt var man var just då och vad man tänkte när man nåddes av ett besked.

När flygplanen 9/11 flög in i skyskraporna på Manhattan, när den dåvarande statsministern och utrikesministern mördades, personliga familjehändelser o s v.

Jag låg nog och sov den där morgonen kl 04.00 för ett år sedan när ryska stridsvagnar rullade in i Ukraina, men jag minns mycket väl var jag var och vad jag tänkte när jag, några timmar senare, hörde vad som hade hänt.

Nog fanns det skäl till oro, men inte trodde vi att det skulle ske.

Jag minns att jag fick associationer till ett tidigt barndomsminne från baksätet i mina föräldrars bil i augusti 1968, den dag då ryska stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien för att kväsa den s k ”Pragvåren”. Jag satt där i baksätet (utan säkerhetsbälte), 7 år gammal, och hörde bilradion, förstod inte så mycket, men hörde mina föräldrars oroliga konversation om vad som hänt och vad det betydde.

Så där 40 år senare hade jag förmånen att i Prag få möta några av ”dissidenterna” från ”Pragvåren”. De berättade om hur de, bokstavligen, satt och gjorde handskrifter av ”oppositionella böcker” från biblioteken innan ockupationsmakten kom dit för att rensa ut och bränna dem.

55 år senare (egentligen började väl kriget med Krim-annekteringen redan 2014), så rullar stridsvagnarna på nytt i vår närhet (det är flygvägen närmare till Kiev från Stockholm än till Paris).

Och vi har under det år som gått lärt oss mycket om hur sårbar vår, delvis nedmonterade, infrastruktur är när det gäller det europeiska jordbruket, insatsvaror, gas och energi och livsmedelsförsörjning.

Här finns mycket att tänka på och göra om.

Och vi kan klaga över skyhöga gödselpriser.

Men vi har det så bra.

För tänk dig dina skördesmogna gärden, men obrukbara och fyllda med minor (se artikel, ATL (24/2).

I Ukraina, Europas kornbod, slåss man, åter igen bokstavligen, inte bara för sin utan för allas vår frihet mot ockupationsmakten.

Det finns många goda exempel på hur vi kan stötta och bidra, praktiskt och ekonomiskt.

Det måste vi alla, i stort eller smått, fortsätta att göra!