Så sent som för två veckor sedan skrev jag här på Utbobloggen – En rejäl smocka från staten! – om hur staten, via Kammarkollegiet, i ett ärende om ett avverkningsförbud om 2,7 hektar för en 90 år gammal granskog gör gällande att de inte föreligger någon ersättningsskyldighet (se även ATL 22/9).

Jag börjar känna mig tjatig, men det är ett faktum att det snarare är regel än undantag att man på atl.nu hittar berättelser om jord- och skogsbrukare, vars äganderätt sätts ur spel. Det är berättelser om reservatsbildningar och avverkningsförbud och en oginhet i att ersätta och göra rätt för sig. Men framför allt en total okänslighet och tondövhet när det gäller respekten för äganderätten.

Man tar vad man vill ha.

Föga överraskande läser jag därför i dag (ATL 9/10) debattartikeln – ”Baggböleriet är tillbaka inför öppen ridå med EU-stöd” – från dottern till det strävsamma jord- och skogsbrukarpar i Jämtland som brukat sin mjölkgård i över 40 år och nu fått ett avverkningsförbud på åtminstone 38 hektar slutavverkningsmogen skog, därför att det finns spår av tretåig hackspett i den. Förenat med ett vite på flera miljoner om man så rör en pinne i det.

Inför ett generationsskifte, där dotterns ”dröm och önskan” att ta över fastigheten nu hänger i luften. Snacka om att lägga en död hand över en fastighet! Skogsbruket är certifierat, men vad hjälper det om den tretåiga hackspetten – som inte ens ingår i de tre s k ”hot-kategorierna” – synts till i markerna?

Någon borde skämmas.

Skogsstyrelsen slår ifrån sig. Man ”känner med den berörda familjen” (som man omtänksamt uttrycker det) men ”måste följa lagen och tidigare domar”.

Och problemet är ju egentligen inte Skogsstyrelsen – som lite motsträvigt gör vad de är tillsagda, även om man kunde önska en något mer flexibel lagtolkning sett i ett helhetsperspektiv – utan den underliggande lagstiftningen och EU:s artskyddsförordning.

Men ytterst handlar det om den fundamentala bristen på respekt för äganderätten. För även om det utlovas ersättning – ett engångsbelopp – så handlar det ju inte bara att komma in och ta för sig av det som generationer byggt upp. Det finns så många andra värden i det här.

Så vad gör politiken?

Tidö-avtalet? Går det bra med äganderätten? För nog måste det väl ha stått någon rad om betydelsen av äganderätten i det drygt 60-sidiga dokumentet? Nej, det var väl just det som det inte gjorde.

Men oavsett Tidö-avtal och oavsett parti, så visar berättelsen från Jämtland att politiken har något att ta tag i här. Någon?