Den ena av mina två fastigheter kan inte direkt kännetecknas av att bestå av sammanhängande skogsskiften.

De är utspridda, om än betydligt mer sammanhängande i dag än vad de var förr i tiden när jag tittar på gamla lantmäterikartor. Då fanns där skiften som var 1,5 – 2 km långa och 50-75 meter breda.

Skiftesreformen nådde nog aldrig fram hit.

Nu ser det bättre ut, men ändå.

Tänker på det – och på Rutger Macklean – när jag läser i ATL (9/1) om att Högsta förvaltningsdomstolen satt Skatteverket på plats när man prövat gränserna för vad som ska anses vara ett rationaliseringsförvärv (med hjälp av två ordböcker).

Grejen – och tanken – med att underlätta rationaliseringsförvärv är att de för en befintlig skogsägare ger bättre möjligheter att finansiera ett närliggande skogsköp och göra skatteavdrag genom en avverkning. En god rationaliseringstanke med andra ord.

Här satte sig dock Skatteverket och underinstanserna på tvären om vad som skulle anses vara ett ”rationaliseringsförvärv”, vilket i praktiken skulle ha uteslutit merparten av skogsköp.

Men det har nu Högsta förvaltningsdomstolen ändrat på.

Rutger Macklean levde för sådär 250 år sedan, på Svaneholms gods i Skåne, men var den som i mångt och mycket såg till – som en förebild – att skiftesreformerna i åtminstone södra och delar av Mellansverige genomfördes. Som jag förstått det. De alltmer uppsplittrade bymarkerna, genom ständigt nya hemmansklyvningar, samlades i rationella brukningsenheter.

Till min fastighet i Närkesskogarna nådde väl budskapet inte riktigt fram. Även om det med tiden har väl bättrat på sig ändå.

Men jag tror att Rutger Macklean skulle ha gillat avgörandet i Högsta Förvaltningsdomstolen – sådär 250 år senare.