Ibland förundras jag över myndighetsomsorgen.

Och kanske den indirekta misstron mot att jag som skogsägare alldeles av mig själv skulle klara av att bevara små och gamla fina bestånd.

På vår fastighet i Närke har jag ett långsmalt skifte, som längst upp har ett litet olönsamt bestånd med ståndsortsindex T 16. Det finns inga vettiga skogsvägar dit och tanken har aldrig ens föresvävat mig att se det som ”produktiv skogsmark”. Det tar nog en halvtimme bara att gå dit.

Enligt min egen skogsbruksplan står där 150-200-åriga tallar och jag har lagt in det här lilla beståndet i certifieringen, som något som får förbli orört. Ca 1 ha.

Men så hör en mycket vänlig person från Skogsstyrelsen av sig och undrar om vi där vill teckna ett avtal kring ”skyddsformen biotopskydd”.

Betonar att allt är frivilligt. Det var några år sedan han själv var där, men uppskattade då dessutom de gamla tallarna till uppemot 250-300 år.

Hur ska man tänka då?

Att ingå ett sådant avtal innebär att man för all framtid avhänder sig förfoganderätten – däremot inte ägande- och jakträtten – över detta lilla hektar skogsmark. 125 % av marknadsvärdet får man i ersättning (som dock ska beskattas och dessutom är lite beroende av de statliga anslagen).

Fina rotstockar är det säkert, men jag har – åter igen – aldrig haft någon tanke på att avverka dem.

Och då kokar det ner till den här grundfrågan om ägande och att vårda och sköta om den skog man haft i generationer. Såväl den som är produktiv som den som inte är det.

Skogsstyrelsen vill förstås väl här.

Men som skogsägare skaver det lite.

Vi får se hur vi gör.

Resultatet blir detsamma.

För de gamla tallarna kommer jag låta stå kvar.