På gårdsuppfarten?

När jag tänker efter så har det nog genom åren för många varit viktigt med finkrattad grusgång upp till mangårdsbyggnaden. Haft lite med ordning och reda att göra och att kunna visa upp (i fall nu någon skulle komma förbi).

När jag var liten pojke var det himla noga med att kratta grusgången innan lördag kväll.

Innan kl 17.55.

Innan helgmålsringningen.

Sedan var det helg!

Så var det då.

Fast det jag egentligen tänkte på när jag började skriva detta blogginlägg var Torsten Ehrenmarks krönika med just titeln ”Varför blir det fint när man krattar?

Torsten Ehrenmark var på 1970-80-talet journalist, utrikeskorrespondent för flera tidningar, och författare, men inte minst kåsör – som sammanfattades i utgåvan ”Årets Ehrenmark”. Och så var han ”Sommar”-pratare.

Hans kåserier är fortfarande läsvärda.

Inte sällan handlade de om hur han ville ha lugn och ro under semestern, om misslyckade byggprojekt på landet och sedan det här om varför man skulle kratta grusgången.

”Krattade grusgångar är överskattat. Åtminstone om det är man själv som står för krattningen”, menade han.

Och jag kan som utbo hålla med – men också känna dåligt samvete över min egen långa grusgång – inte bara därför att den inte är krattad utan också för den bristande ogräsbekämpningen och de misshandlade rosenrabatterna.

Nu är dock detta årets projekt. Grusgången ska återställas. Och rosenrabatterna.

Jag tänker dessutom återkomma till frågorna:

• Varför blir det fint när man röjer? – och
• Varför är det (inte) fint med hassel?

Stay tuned!