Jajamen, där satt den!

Redan innan vi gick in i en alltmer orolig värld så lyckades jag häromkvälllen utan besvär tanka upp bensinbilen till över tusenlappen!

Och då fanns det flera liter till att fylla på med om jag hade velat. Och ändå just under 20 kronor litern!

Det var nu några dagar sedan.

Någon dag därefter så läste jag en artikel i Svenska Dagbladet (26/2) av några professorer i ”klimatvetenskap” och ”teknikens ekonomi och organisation” som förnumstigt uppmanade politiker att nu ”hålla huvudet kallt”, företag att sluta ”oja sig” och hushållen att ”se möjligheterna!”

Budskapet var väl att detta verkligen inte är tillfället att sänka bränsleskatter eller backa på energipolitiken för att kunna fortsätta mot fossilfrihet.

Och de kanske har rätt – långsiktigt – vad vet jag.

Men nu är det ju detta med kartan och verkligheten.

Och, ja, här från verklighetsperspektivet så är det så att jag ”ojar mig”, såväl som företagare som konsument. Kan i professorsperspektivet rent av framstå som ”gnällig”.

Innan nästa tankning kan jag konstatera att världen rasar, vi har krig i Europa, Moskvabörsen faller, rubeln störtdyker, tunga ekonomiska sanktioner införs mot Ryssland – och vilken effekt detta får på redan höga energi- och bränslepriser för oss alla är väl bara en tidsfråga.

Mera jordnära; jag kan väl skaffa mig åtminstone en hybrid-bil, men hos de hårt arbetande entreprenörer i jord och skog som jag anlitar och jobbar med finns – i dag – inga alternativ till diesel. Jag kan i en radie på 15 km från någon av mina jord- och skogsfastigheter inte se en enda laddstolpe. Den närmaste är vid McDonalds i Motala.

Det här måste man förhålla sig till. Alla omställningsprocesser kräver en varsam övergång. Och det är tuffa tider nu. Det förutsätter kunskap om och respekt för verkligheten. Så man inte kastar ut barnet med badvattnet.