Så var det detta med vargen igen.

Jag läser och ser bilder i Motala Tidning och konstaterar att nu är de ju rätt nära. Eller snarare befinner sig vargarna mitt emellan mina fastigheter, tre mil åt vardera hållet, i gränstrakterna mellan Närke och Östergötland.

Verkar vara del av två nybildade vargrevir, ett i Östergötland och ett i Östergötland/Närke. Och verkar ju inte vara någon större besättning, i det ena fallet är två av dem dessutom syskon med varandra.

Ingen rädder för vargen här…

Men ändå.

Å ena sidan har varg synts bland bostäder inne i några samhällen nära gränsen till Östergötland. Å andra sidan säger vilthandläggaren i Örebro län att de här observationerna inte ger någon anledning till oro och att det inte finns någon grund för skyddsjakt.

Har de gjort någonting?

Nej, det är inte så att det hittats blodiga lamm med uppslitna strupar på betena, men jag kan mer än väl förstå oron hos såväl boende som djuruppfödare.

Hästarna i hagen bredvid den väg där den fotograferade vargen plötsligt stod blev i alla fall påtagligt oroade.

Och landshövdingen i Östergötland har varit på möte med landsbygdsminister Peter Kullgren (kd) för att diskutera varg i län som i dag saknar licensjakt.

—–

Vi har en i generationer nedärvd skräck för vargen.

Den kommer till uttryck på många sätt; vi talar om ”Vargavinter” och som barn sjöng vi ramsor om att ”Ingen rädder för Vargen här…”.

Det var liksom inte ”Älgvintern” eller ”Ingen rädder för Älgen här…”.

Samtidigt måste jag erkänna att jag, med visst obehag, tänkt tanken om hur det skulle vara att på någon avlägsen skogsväg helt plötsligt möta en varg.

Jag har skrivit om det här för något halvår sedan och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här.