En bra grej med att vara utbo är att det ibland ger lite perspektiv mellan stad och land – och tvärtom.

I jobbet sitter jag och läser regeringens lagrådsremiss om att införa ”säkerhetszoner” (som man väljer att kalla det, i stället för ”visitationszoner”). Och det är kanske befogat om man nu tror (även om jag är lite skeptisk) att man med detta ska komma till rätta med allt elände med sprängningar, skjutningar och ”gängkriminalitet”.

I det Stockholm där jag som utbo bor, 150 meter från Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholms innerstad, är det rätt tryggt.

Samtidigt rätt mycket blåljus hela tiden. Typisk ”visitationszon”.

Men sedan förflyttar jag tanken till skogen och jorden och tänker att för oss som skogs- och jordbrukare är ju det här inget nytt.

Vi befinner ju oss liksom i en konstant visitationszon, där våra marker visiteras/övervakas med satellitfotografering och fältkontroller ner till minsta kvadratmeter.

Och där vi kan få uppfordrande meddelanden och frågor om återväxt och plantering i bestånd XX eller om att det efter fältbesök konstaterats ”slyuppslag nära det nordöstra hörnet av betet mot stenmuren” i avdelning YY”.

Visitationszon?

Nu ska jag inte överdriva – det ska rätt mycket till för att etablera en ”visitationszon” enligt förslagen i polislagen. Och det är något helt annat än den tillsyn som Skogsstyrelsen och Jordbruksverket håller på med.

Men ändå. Det är faktiskt lite ”visitationszon” över det hela. Och inget är väl omöjligt – om de kriminella gängen drivs ut från sina baser i städerna, så har vi dem väl snart i ett aningslöst uthyrt torp ute i skogen.

Vad vet jag.

Släpper det här.

I oroliga tider känns det tryggt med återkommande saker.

Som beskedet från Statens Jordbruksverk om att det börjar bli dags att fylla i SAM-ansökan! 😊