För knappt ett år sedan skrev jag här på bloggen om att jag hade fått ett brev från Skogsstyrelsen med en fråga om jag ville ”göra en insats för klimatet”?

Det handlade om att teckna ett 50-årigt ”återvätningsavtal” på ett skogsbestånd om sådär 2 hektar.

Tonen var vänlig, det handlade om frivillighet, och det förklarades att man genom att plugga igen gamla diken kan höja grundvattennivån och minska utsläppen av växthusgaser.

Jag ska inte återupprepa blogginlägget, men visst fanns här ett dike, sådär 20-30 cm djupt, delvis igenväxt, men i övrigt vattenfyllt, rakt genom hela skogsbeståndet.

Jag tackade nej, inte minst därför att jag (och mina barn) skulle avhända oss rådigheten över det aktuella beståndet i 50 år, men också därför att det som bjöds var en engångsersättning om 10 500 kr/ha (efter att befintlig skog, ännu inte avverkningsmogen, hade avverkats).

Hade ändå lite dåligt samvete – vill ju inte höra att man inte gjort ”en insats för klimatet”.

Här har vi skogsdiket!

Nu läser jag i ATL om en rapport som säger att klimatnyttan av återvätning kan överskuggas av negativa effekter om återvätning sker på fel torvmarker.

Den säger att den största klimateffekten av återvätning nås på torvrik jordbruksmark. Och jag var – och är – lite frågande till om mitt lilla bestånd alls varit någon gammal jordbruksmark.

Där kan jag ha rätt eller fel (även om jag nu letade upp gamla kartor om att det i så fall var mycket länge sedan). Däremot är det hygglig skogsmark och det sägs i rapporten att klimateffekterna på näringsfattiga torvmarker i skogen, som dominerar i Sverige, är mer osäkra.

Och rapporten kan också ha rätt eller fel – den understryker också att återvätning och igenpluggade diken kan vara helt rätt i vissa fall.

Men regeringen satsar 3,7 miljarder kronor fram till år 2030 på återvätning av skogsmarker. Tanken är väl god och då är det intressant att det nu kommer en rapport som ger en ”second opinion” och att det inte finns en ”one-size-fits-all”.

Och man kanske inte kan ”skynda långsamt” i fråga om klimatförändringar. Men man ska veta vad man gör. Så att det i ivern att göra ”klimatnytta” inte blir kontraproduktivt.

Och ska vi skogsägare förmås att delta i projekten, så måste staten åtminstone ge oss ett ekonomiskt incitament, d v s en vettig ekonomisk ersättning.

Därför känns det fortfarande rätt att jag sa nej.