I drygt 100 år har de stått där.

Utmed den lilla vägen intill soldattorpet en bit in i skogen.

I kanten på det som numera är en liten äng, men som den indelte soldaten väl hade som sin egen åkerlott, när det inte gjordes dagsverken på gården eller när han var inkallad.

Tre jättestora granar. Jag har alltid tyckt de varit lika stora.

Mäktiga, resliga, stolta, tysta och med breda grenverk.

De har överlevt – och måste ha sett – det mesta.

Två världskrig.

Urbaniseringen.

Jord- och skogsbrukets mekanisering.

Människor som kommit och gått.

Stormar och torka, Gudrun och Per.

I föränderliga tider har de alltid stått där, nästan som någon sorts symbol för beständighet, stabilitet och trygghet.

De stod där även förra sommaren, fortfarande friska och fina, men till hösten tog det abrupt slut.

Kanske började de bli de gamla och trötta.

För även om de i drygt 100 år stått emot det mesta, så mötte de till sist sin överman.

Det tog bara några veckor för granbarkborren att ta livet av dem.

Nu är endast stubbarna kvar.

Rotstockarna var för grova och vrakades.

Av grenverket blev det Grot.

Kändes nästan lite ovärdigt på något sätt.