Häromkvällen hade vi årsmöte i vägsamfälligheten – och nu har jag dessutom skrivit färdigt protokollet.

Det blev som vanligt ett stillsamt event. Vi är en liten förening med fem delägare, varav fyra näringsfastigheter, så vi brukar vara överens om det mesta. I år kunde vi dessutom sitta på altanen på behörigt avstånd från varandra medan vi avhandlade mötespunkterna.

Med en så liten förening är det här med styrelse och jäv lite småknepigt, men på förslag av revisorn så beviljade vi i alla fall styrelsen ansvarsfrihet även för år 2019. Visserligen gick vi back, men det berodde mest på att vi kostat på en rejäl grusning och vi har åtminstone en liten reserv kvar i kassan.

Vi är några stycken som håller på med de här enskilda vägarna. Enligt Trafikverket uppgår de enskilda vägarna med statsbidrag till 74.000 km (att jämföra med de 98.500 km som är statliga vägar). Dessa 74.000 km fördelar sig i sin tur på drygt 23.000 väghållare. Vår lilla förening med 3,1 km väg ligger därmed nästan på genomsnittet.

På sätt och vis är det lite missvisande att kalla de här vägarna för ”enskilda” (i meningen ”privata”) för det är just det som de inte är – tvärtom är det ju så att vi med statsbidraget också har att se till att de hålls öppna för alla.

Men betydelsen av de här enskilda vägarna för samhället i stort kan nog inte överskattas; för en fungerande infrastruktur, för kommunikationer, för lokala företag, för samfärdsel, landsbygd, boende, allmänhetens rörlighet, allemansrätt o s v. Just denna sommar, med alla ”hemestrande” svamp- och blåbärsplockare, tycker jag det sistnämnda varit särskilt tydligt.

Det blir dessutom mycket billigare – för alla – med enskilda väghållare än om Trafikverket skulle sköta varenda grusväg. Närhet, lokalkännedom, lokala entreprenörer och – inte minst – en hel del ideellt arbete och omsorg är väl viktiga faktorer här, tänker jag (det sistnämnda brukar jag tänka när jag går och spettar ner eller drar upp snökäpparna). Vilket dock inte är ett argument för att staten ska vältra över ännu mera ansvar för sina vägar på enskilda, är väl bäst att tillägga.

Vi får ett statligt bidrag och, i vart fall i Motala kommun får vi dessutom en liten – men nog så viktig! – kommunal peng för att sköta det här. Tillsammans räcker det för det mesta, sett över år, även om det är på marginalen.

Alternativet med egenfinansierad väg – och förmodligen vägbom – finns naturligtvis, men förskräcker, just med tanke på såväl samhällsnyttan som nyttan för oss enskilda som hänger oss kvar utmed de här vägarna.

Sedan har jag förstått att det, längre norrut i landet, finns betydande problem med Trafikverkets upphandlingar av snöröjning med underentreprenörer, vilket drabbat just enskilda vägsamfälligheter, och som bland annat Helena Lindahl (c) motionerat i riksdagen om. Det där måste staten och Trafikverket bara se till att åtgärda.

Dagens politikeruppmaning blir därför att ta ansvar för och vara rädda om de enskilda vägarna!