Att vara liberal är att vara kluven, brukar det sägas med en sliten klyscha. Och det materialiseras väl kanske med den – i och för sig uppfriskanande – diskussion som just nu pågår inom det gamla folkpartiet. Ska inte lägga mig i den.

Men att vara utbo är nog att vara lika kluven. I varje fall om man, som jag, inte vill vara en passiv skogsägare.

Det här med att ”jobba hemma” har på sätt och vis öppnat nya perspektiv (har berört det förut). För vad är ”hemma”?

Plötsligt kan jag åka ner till gården torsdag kväll och – om det inte finns några fysiska möten (och de är ju få nu för tiden) – lika gärna jobba nog så effektivt där på distans och sedan dra mig tillbaka till stan först någon dag efter helgen.

Och nu, när det är ljust, även framåt seneftermiddagen, få en eller annan timme över för lite handfast jobb i skogen även på vardagar.

Om detta kan man sitta och fundera i solskenet på farstubron denna vackra marsdag.

Soligt och glatt – tidigt i mars!

Jag är den förste att säga nej till försök att polarisera stad mot land. Det är klart att det finns fördelar med att bo i storstad – närhet till allt, service, puls, inspiration, utbud, evenemang, kultur – det händer saker!

Det där finns ju trots allt inte när jag sitter där i solskenet på farstutbron och allt jag hör är koltrasten – framåt fyratiden det tysta brummet från den blåa PostNord-bilen – och sedan i skymningen en bräkande råbock ute i skogen. Fast vackert är det!

Å andra sidan är jag glad att jag var på gården just denna helg. Och visst blev det ett oväsen när jag drog ut i skogen med röjsågen på lördagsförmiddagen. Fast vem blev störd? Och hade jag varit kvar på Södermalm i Stockholm hade jag, från bostaden på vägen till ICA-butiken, utan att riktigt förstå det, likaväl kunnat hamna rakt in i foliehattarnas demonstration mot corona på Medborgarplatsen.

Att vara utbo är att vara kluven.

Det blir bra – eller inte bra – hur man än gör. Och samtidigt är det just det som ger perspektiv.