Ok, nu tar vi alla ett djupt andetag och kliver minst en meter tillbaka och begrundar läget.

Över stort och smått.

Först stort:

CAP-reformen verkar vara beslutad – det är med spänning vi nu ser hur den ska implementeras i svensk jordbrukspolitik

En klåfingrig EU-kommissionen vill i ett ”strategidokument” att ”hyggesbruk bör undvikas och andra brukningsmetoder påbjudas”.

Det räcker redan så för att man ska tappa andan.

Det är stora – och viktiga och direkt avgörande – frågor för oss som håller på med jord och skog.

Och som vi verkligen har skäl att fundera över – jag återkommer där.

Men sedan kommer vi ner till det konkreta och jordnära i vardagen.

Och då läser jag på atl.nu  – om hur Trafikverket stolpar ut med föreskrifter mot en enskild jordbrukare på Ekerö som går ut på att det ska vara förbjudet att korsa vägen med traktorn. I stället ska det byggas avfartsvägar – 36 meter långa och 15 meter in på åkrarna. Med asfalt på de två första metrarna på avfartsvägen. Är det dessutom en tröska som ska förflyttas, så ska skärbordet monteras av och på från åker till åker.

Men hallå!

Man tar sig för pannan.

Tondövheten inför verkligheten är bedövande.

Vilket tjafs!

Jag kan tänka mig ett antal brottsplatser i min närhet.

Potentiell ”Brottsplats Östergötland”  – får man köra över den hårt trafikerade riksväg 50 till närbelägen åker med traktorn/tröskan här?

Och vad säger den nye landsbygdsministern Ibrahim Baylan om det här? Han som efterträdde Jennie Nilsson och som väl får förutsättas ha en djup förankring (skojar bara) i landsbygds-, jord- och skogspolitiken.

Sannolikt är svaret – den lätta utgången – att det vore ”ministerstyre” att ingripa i ett enskilt ärende.

Men ändå – på ett mera generellt plan – bör det ändå inte vara rätt ok för en ansvarstagande bonde att kunna korsa vägen mellan åkrarna med traktor och tröska?

Utan att behöva be Trafikverket om lov?