Nu är det dags för tredje delen i serien om hur jag ser på ett hållbart skogsbruk. Del ett hittar du här och del två hittar du här.

Sedan jag skrev förra inlägget har det hunnit bli 2020. Jag och min fru firade in det nya året i Helsingfors och det var mycket trevligt. Bastu, god mat och lite kultur i en lagom blandning. Och en del träning förstås, jag fick ihop ca 420 h träning förra året och ska försöka lyfta det ett snäpp till i år. Det borde väl gå? På tal om Finland och mat, i Sverige importerar vi runt 50% av vår mat medans Finland är självförsörjande till runt 80%. Det är stor skillnad och jag tycker mig märka en stolthet för det lokala på ett tydligare sätt än här hemma. Ofta på restauranger i Helsingfors får man väldigt precist beskrivit varifrån råvarorna kommer och det ofta nära Helsingfors också. Ett nyårslöfte får bli att alltid fråga efter varifrån köttet kommer när jag går på restaurang, det ska såklart vara så lokalt som möjligt.

Jag anser att lönsamhet och uthållighet ingår som en viktig del i ett uthålligt skogsbruk av den enkla anledningen att finns inte lönsamheten så går det inte att driva en verksamhet under någon längre tid. Till slut tar pengarna slut. Så två aspekter inom detta område. Den ena, kanske självklara, är att skogsägaren måste tjäna pengar för att överleva och den andra aspekten är att skapa lokala jobb så att landsbygden kan leva. Ett välmående skogsbruk bidrar till båda de här delarna. De entreprenörer man använder i skogsbruket är oftast lokala, åtminstone i vårt fall och jag skulle tro att det är vanligast. Jag tänker främst på de lite större uppdragen vid gallring och slutavverkning.

Hur tjänar man som skogsägare pengar då? Det finns förstås flera sätt men vi tror att satsa på kvalitet är det som ger en bra lönsamhet i längden. Vi som är små privata skogsägare kan ju inte konkurrera med de stora skogsägarna genom volym, men i kvalitet kan vi ge dem en match och även överträffa dem. Ett exempel som jag brukar hänvisa till kommer från ett examensarbete som Kristina Alvskog gjorde på Linnéuniversitetet 2014. Hon mätte och bedömde hur många rotstockar som kommer att bli klass 1 eller bättre på Gusselborg (vår skog) respektive en granne (stor skogsägare).

Den exakta formuleringar var ”I mätningarna har endast rotstock (upp till 3,4 m i längd) av träden bedömts, huruvida de har potential att hålla klass 1-kvalitet eller sortiment stamblocks-kvalitet vid en brösthöjdsdiameter av 320 mm” Samtliga bestånd var gallrade två gånger och på Gusselborg var andelen rotstockar ≥ klass 1: 85% i snitt (72-94 % i 6 bestånd) och på grannen andelen rotstockar ≥ klass 1: 52% i snitt (46-56 % i 3 bestånd). Det blir en stor skillnad vid en slutavverkning och förklaringarna är säkert flera och jag tänkte lyfta fram gallringen, där jag tror man påverkar kvalitén mycket.

Den som vill läsa det här välgjorda examensjobbet i sin helhet kan göra det här.

Vi stämplar gallringarna själva, dvs vi markerar de träd som ska gallras bort. Jag har förstått att det här är mycket ovanligt numera, men förr i tiden var det rätt vanligt tror jag. Jag har skrivit om det här i tidigare inlägg (bl a här och här) så jag ska inte upprepa mig för mycket men i korthet så markerar vi med färg de träd som ska gallras bort och målet är förstås att behålla de raka och felfria träden med stor krona. Man ser det mycket bättre när man går runt bland träden och var gärna två personer som gör det här tillsammans för då kan man få hjälp att syna trädet på håll från sin partner. Det här är inte jättesvårt att göra och det tar inte så förfärligt lång tid heller. Förut drog vi även stickvägarna och det tog massor av tid och vi gjorde det inte bra heller så det överlåter vi till skördarförarna, de gör det bättre än oss. Det man ska tänka på är trädslagsfördelningen, så man behåller sin blandskog, där det är möjligt, även efter gallringen.