Lucka nummer 22: Jag saknar honom

22 december, 2017

Ibland när jag kör uppför gårdsvägen kan jag komma på mig själv med att undra om han ska sitta där. På trädgårdssoffan vid väggen. Bekvämt lutad mot träfasaden med armarna i kors. Han satt ofta så, tyckte mycket om att vara ute. Han frös inte och underarmarna blev alltid lädrigt bruna redan tidigt på våren.

Han hade svårt att gå på slutet. En skadad fot och en tung kropp. Han tyckte om att vara i skogen och jag tror att han saknade det mycket. Att kunna röra sig fritt kilometer efter kilometer över stock och sten.

knut

Bland det sista han sa var att han var så nöjd med det liv han hade haft. Skogslivet, jordbrukslivet, familjelivet, arbete- och slitlivet. Det som utspelade sig här mestadels. På gården som vi driver idag. Fast han kanske hade haft andra drömmar också? Om läroverk och juridik. Det var sådant han nämnde ibland, liksom i förbifarten. Men jag tror verkligen att han var nöjd på riktigt. Han var bra på det. Han var en genuint positiv person.

Knut var Dannes morfar. Det var av honom och mormor Eivor som vi köpte gården. De bodde kvar här fram till 2010, samma år som han gick bort.
Han var alltid så intresserad när vi gjorde om, byggde nytt och utvecklade. Var alltid med där det hände. Fast han var ju såklart tvungen att oroa sig också, säga att vi nog drog på för stort, be att vi skulle lugna ner oss. Sådär som den äldre generationen ofta gör.
”Om jag hade varit i er ålder och vetat det jag vet idag” sa han ofta… Och vi lyssnade alltför sällan på fortsättningen.

Knut var man som tog plats. Han pratade högt och mycket, hade åsikter och minnen, oändligt med berättelser. Han mindes så exakt. ”Det var på en lördag… ” kunde han börja, och så kom en lång, detaljrik anekdot.
Han tyckte om människor, kom överens med de flesta och kunde prata i flera timmar. Han var nyfiken och aldrig blyg. Han kom oombedd, stövlade in, klampade på, bredde ut sig, lade sig i.
Han var en av de jobbigaste människor jag känt… Men också en av de snällaste. Han fanns alltid där. Hade alltid tid. Alltid något att prata om, några uppmuntrande ord, ett råd, en synpunkt.

Jag kan sakna honom mycket. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lucka nummer 23: Vemodig eller sprudlande?
Lucka 21: En Belarusorgie för Pappa-Christer och Marcus