Gråta över spilld mjölk har man ju hört talas om men nu har jag gråtit över krossat korn. Det kan ha att göra med att jag är aningen överarbetad och undervilad. Eller att jag gäckas av kvinnliga hormoner just nu. Troligen är det en kombination men det kom i alla fall några tårar i förmiddags. 

Vi har haft det lite besvärligt med spannmålen nu ett tag. Den var väldigt blöt i skörd och eftersom vi syrar och inte torkar den så är den fortfarande blöt och därmed väldigt svårhanterlig. Den är tung, svår att transportera i skruvarna och tar oerhört lång tid att krossa. Vi har lagt mycket tid och arbete på kornhanteringen den senaste tiden och igår kom kulmen.  Motorn till själva krossen gick sönder.

Som tur var fanns det en hygglig branschkollega att ringa till. Kjell i Kvarnsveden ställde upp och lånade ut sin traktordrivna kross och idag testade vi den. 

Då grät jag. På riktigt. För att den var så snabb och effektiv. Det var ju bara att starta den och tippa i skopa efter skopa med korn! Den malde på en liten stund och så var det klart! Helt fantastiskt! Jag kunde bara inte hindra några tårar från att rinna nedför kinden.

Märkligt att man reagerar sådär ibland. Att gråten kommer först när det blir enkelt och inte medan det är tungt och tråkigt och jävligt. Jag antar att det är någon sorts självbevarelsegrej. Att man inte har tid att bryta ihop medan man står och handskottar blött korn utan får ta det sen, när man får låna en sån här supermaskin och ser hur lätt det kan vara. Då kommer slitet över en och man sörjer allt jobbigt man har gjort under typ hela sitt liv!

Ja, jag är kanske lite väl dramatisk ibland men det var ju glädjetårar på nåt konstigt vis. Blandat med lite PMS-gråt. Och trötthet. Nu har vi en massa krossat korn i en stor hög och det är en vacker syn kan jag lova.

Tack så himla mycket för lånet, Kjell!