Torv är ett ganska nytt strömedel för oss och vi tycker att det funkar bra. Men jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig riktigt.

Just nu är det ett prisvärt komplement till halm och djuren trivs och håller sig rena och fina. Men jag då?! Hur blir det med mig? Jag vill ju åt den där känslan när man har blåst in rejält med halm och sedan fluffar ut det riktigt snyggt och bara ser på när djuren frasar omkring i det gula. När allt är som i den gamla, fina Hemköpsreklamen.
Det blir liksom inte samma sak när man skottar ut ett lager brun torv!

Visst är det märkligt hur lätt det är att ställa in sig på vad som är fint och bra? Och hur mycket man får krångla med hjärnan för att ställa om? Djur på en ljus fluffig halmbädd är ju finare än djur som ligger på mörkbrun torv. Eller hur? Det känns ju så. Men vem är det vi bäddar för egentligen? Oss själva eller djuren?

Fokus djur nu. Kom igen hjärna!  Det är torrt och mjukt och vi ser glada, busiga djur. Vad kan man mer begära?

Ungefär sjuttiofem av gårdens djur har torv i stället för halm i dagsläget. Ytterligare tjugo stycken har fortfarande sandbäddar men det ska bli torv där också nu när det blir kallt. Resterande får halm och vi hoppas att det ska räcka fram till nästa skörd.

Torvaaaa!