En liten eld som blev en stor eld. Som tydligen såg jättejättestor ut på avstånd.

Jag eldade en massa byggskrot igår och på kvällen satt vi i godan ro och tittade på tv när vi hörde bilar som körde upp på gården. Samtidigt plingade det som sjutton i min telefon.

Jag är med i en frivillig räddningsstyrka som får sms om någon larmar 112 i vårt lokalområde. I kvällens meddelande stod det att det brann i en ladugård i Nysäter! Men det gjorde det ju inte, det var ju bara våran skrothög! Shit pommes frites vad bråttom det blev. Jag fick ringa befälet på brandstationen och förklara att allt var under kontroll och att de inte behövde skicka brandbilar. Den något bistre mannen i luren sa att det var ju bra, men att jag borde tänka mig för innan jag eldade skrot i mörkret nästa gång. Ja, jo, jag lovar, bedyrade jag och rodnade lite när jag tänkte på samhällets resurser och allt det där.

Frivilligstyrkan var här hur snabbt som helst. Den består av grannar och även några släktingar till mig. Tydligen hade larmet kommit upp som en nyhetsnotis i Sundsvalls Tidning också så vi fick även en snäll bondekollega på plats för att hjälpa till. Omtänksamma, fina medmänniskor. Och det är verkligen fantastiskt med den här lokalstyrkan. Den har varit till god hjälp många gånger och kan vara helt avgörande när det händer grejer ute på landsbygden.

Bara tanken på en ladugårdsbrand får ju pulsen att gå upp rejält så alla var lättade när det visade sig att det var falskt alarm. Men man skämdes ju!! Orsaka sånt pådrag! För en skrotbrasa! Men bättre en utryckning för mycket än en för lite, och det var ju skönt att jag hann stoppa brandkåren i alla fall.

Lärdom från tisdagskvällen: Elda för fan inte när det är mörkt!