Alla dessa temadagar… Det kan ju lätt kan bli så komplicerat och besvärligt. Se bara på de här:

15 maj
Internationella familjedagen – Planera trevlig familjetid, var otydlig i kommunikation och skapa missförstånd och dålig stämning med make. Få sms om att ett av barnen åker till en kompis, bråka om läxor med en av de andra och tvinga en tredje att städa sitt rum annars jävlar. Den fjärde vet man inte ens var hon är. Till sist kan man försöka med sällskapsspel trots att det osar landstigningen i Normandie lång väg.

4 oktober
Kanelbullens dag – Baka bullar. Eller köp bullar. Glöm absolut inte glutenfria bullar. Lyssna på berättelser om bullar, och om kolhydrater, och om folk som ätit så många bullar att andra blivit utan. Och sen ska det minsann bli andra bullar.

9 april
Gin och tonic-dagen – Här ser man fram emot en gin och tonic på kvällskvisten, inser att man inte kan något om drinkar och således inte vet hur man gör. Googlar ”g o t + recept”. Får fram Games of Thrones-recept. Hittar lite gin och inser att man nog aldrig ägt någon tonic (vad är ens tonic?). Sedan inser man att man hade glömt att frysa in is och köpa citron. Till sist kan man blänga surt på sin gamla ginflaska innan man ger upp och tar en vanlig kopp kaffe.

28 maj
Stressfria dagen – Men kom igen…

Men så finns den här:

21 mars
Internationella Downs syndromdagen/Rocka sockorna-dagen
Stig upp på morgonen, väck barn, drick kaffe, ta en macka, var trevlig, skicka väg folk till skolan och låt livet bara pågå. Alla har olika sockar på sig precis som vanligt och bäääm, man är helt rätt ute, har koll på läget och hyllar olikheter like a boss.  Helt utan ansträngning!

Idag höll det på att bli Rocka Sockorna 2.0 för mig. Jag hittade inte ens likadana skor. Men det löste sig till sist det med.

För att säga något viktigt och kanske även vettigt så tycker jag man gott kan vara lite avslappnad när det gäller olikheter, syndrom och diagnoser på samma sätt som jag har släppt kontrollen över familjens strumpor. Vi är alla människor. Med olika behov och förutsättningar. Jag är så glad att jag har fattat det och att jag lever med personer som tänker likadant. Vissa fattar uppenbarligen aldrig, utan ger uttryck för rädsla och okunskap genom avståndstagande och till och med hat.
Jag är tacksam för alla ”annorlunda” människor jag mött genom livet. Jag känner inte så många med just downs syndrom men jag vet att ett okomplicerat sätt att mötas, där man fokuserar mer på det som förenar än det som skiljer kan göra oerhört mycket i människors liv, både ens eget och andras.

Till oss får man komma som man är. Välkommen ner i strumplådan bara, här är vi alla lite omaka.