Vad är det med Jerseykalvar?

Förutom att de är gudomligt söta förstås? Särskilt när de är små. 

Vi har haft några Jerseykorsningar genom åren och nästan alla har utmärkt sig en del när det gäller beteende. De är lite som fjällkor tycker jag. Det har säkert att göra med att Jersey också är en liten, välbevarad ras med egna drag och instinkter. De är väldigt kluriga och kloka och kan därmed bli både trevliga och ganska jobbiga.

Någon som minns Jerry? Han finns med bland inläggen från i somras tror jag, när han var liten och förtrollade alla med sina väna rådjursögon. Nu är han större och man vill gärna veta var man har honom när man jobbar i hans lösdriftshall.

Inte för att man behöver leta särskilt länge. Han är omåttligt nyfiken och dyker upp innan man ens hinner tänka på honom.

Han är fortfarande snäll och vill alltid vara med men han börjar bli ganska stor nu. Vi som jobbar däremot, håller ju ungefär samma storlek som tidigare. Har väl i bästa fall gått upp ett kilo eller två över jul kanske.

Han vill gärna leka, busa, överraska, bli kliad och ha kraftmätningar. Med sina kompisar, med oss eller varför inte en högaffel.

Problemet är att det kan göra ont även om det är på skoj från hans sida.

Nyss fick han flytta till en ny box eftersom han var en av de största där han bodde tidigare. Då blev han lite lugnare, när han blev en av de minsta på de nya stället. Han fick rätta in sig i rangordningen och kunde inte kaxa sig och bossa runt på samma sätt längre.

Snart hamnar han i Hangarn och då behöver vi inte vara inne hos honom för den dagliga skötseln. Det är bra för hur trevlig han än är måste man försöka jobba sig runt säkerhetsrisker.

Nu när vi strör ut halmen manuellt i hans box får vi hålla ständig koll och markera vem som bestämmer. Man kan även stänga en grind så man får jobba helt ifred medan djuren är på skrapgången. Det är en bra möjlighet.

Säkerhet är viktigt. Livsviktigt faktiskt.