Hur liten kan man vara?

3 november, 2020

Djur i alla skrymslen och vrår. Idag kom inte mindre än sjutton nya småpluttar hit till Nysäter. Varav några var ovanligt små. 

Jag hämtade kalvar hos Kjell igår och de vägde väl runt hundra kilo ungefär. På kvällen kom några andra djur. De vägde nästan ingenting.

Matilda, dottern som har höns, kom till mig i lördags och informerade om att hon hade köpt nio japanska silkeshönor. Bara sådär. Jag hade eventuellt vissa invändningar men samtidigt är det ju roligt när barnen är driftiga och ägnar sig åt djurhållning på fritiden.

Igår kväll hämtades de i Timrå och flyttade sedan in här hos oss. Jag hade fixat en egen avdelning åt dem inne bland de andra hönsen och med värmelampa och extra spån fick de riktigt mysigt.

Otroligt söta var de. Det framgår inte alls på de här suddiga bilderna hur gulliga de egentligen är. Små som jag vet inte vad och ulliga och pluttiga med tofsar på minifötterna.

Tuppen Kurt däremot är inte så liten längre. Det var han som skadade benet en gång när han bara var en kyckling (okej då, det var jag som råkade klämma honom och det var inte meningen), men nu har han växt på sig och kan gala och ta hand om alla hönsen. Han är fortfarande ganska tam efter tiden som konvalescent och blir gärna buren. Men som han har växt. För några månader sedan trippade han runt i köket som en liten dunboll och sov till och med i Lovisas säng på nätterna.

Kul när barnen skaffar djur som man själv inte skulle ha energi att dra på sig. Höns är ganska lättskötta men de kräver ju ändå omvårdnad och engagemang varje dag.  Och en del extra tid om de ska bli roliga att umgås med. Eftersom våra bor i gammellagårn är det enkelt att spendera en stund med dem då det finns gott om plats och är trivsamt att vara där. Matilda vet exakt vem som är vem och hur de är till sinnet.

Det är rogivande att titta på höns. Som en mindfulnessövning ungefär.

 

Jag har döstädat
Halloween och jobb