Skrapning hos korna idag. Vi kör fortfarande varannan dag trots att det är aningen färre djur där nu. 

Tjurkalvarna stängs in på ströbädden men korna släpper jag ut i hagen. Eller släpper ut förresten, det låter så enkelt. Övertalar, tjoar och ibland även puttar är närmare sanningen. Några av dem är alltid lite motsträviga och vissa tycker det är kul att retas och finta när man ska försöka få ut dem.

När de väl är i hagen är de lika nöjda som när de gått ut självmant. Särskilt en dag som den här när vi fick se lite blå himmel mellan varven.

De flesta kor och kalvar går ut en sväng varje dag. Det är bra för dem tror jag. Lite omväxling och kanske också en del balans- och muskelträning. Det är ju en aning knöligt och stubbigt på sina håll.

Tack vare att hagen är öppen vintertid behöver man inte heller ha dåligt samvete om man låter det vara stängt in till ströbädden en stund extra när man har halmat klart. Även om korna tittar surt på en. Om de får välja vill de genast gå in och äta av halmen som de egentligen ska ligga på.

Idag höll jag stängt ett tag när det var så fint fint väder. Öppnade bara till skrapgången så de kunde komma in äta ensilage. Då var de mätta sen när jag öppnade igen.

Fast vissa kunde förstås inte låta bli ändå…

Varför är det så gott att äta strö fast man har mycket finare balar på foderbordet? Tjurarna äter nästan aldrig halm eller hö-strö men korna verkar tycka att det är någon sorts härlig buffé som måste åtminstone smakas på varje gång.

Kossor alltså. Mysterium på fyra ben.