Den sista, ynkliga dagen på detta helvetesår. Ett år som prövat och omformat oss. Så annorlunda och så slitigt. Men även ett år i kärlek och gemenskap.

När nöden är som störst är hjälpen som närmast. Ja, kanske är det så. Förutom min skyddsängel som nog säger upp sig snart om hon inte får vila, har hjälpen i vår svartaste tid kommit från alldeles vanliga människor. Som går omkring på denna jord utan änglavingar men med stor medkänsla och handlingskraft.

Våra närmaste, våra familjer, släktingar och vänner, nya och gamla bekantskaper har funnits för oss och varit viktigare än någonsin. Ensam är inte stark, det är ett som är säkert.

2020 har dominerats av vår dotters sjukdom och livet har fått levas på ett nytt sätt. Men gården finns kvar och arbetet fortsätter. Än så länge. På gott och ont. Det är både svårt och tryggt med sådant som inte kan pausas. Som livet med djur. Eller i en familj.

Jag går in i 2021 som en både svagare och starkare människa. Mest svagare just nu. Söndersmulad och trött in till märgen, men också oerhört glad och tacksam för livets små och stora glädjeämnen. Stark i nya erfarenheter och med en tillförsikt om att livet går att leva steg för steg även när det känns helt omöjligt. Dag för dag, timme för timme och ibland minut för minut.

Tack alla som varit med. Tack för i år.