Det här var sorgligt. Som alltid när djur självdör och man inte vet hur det gick till. Särskilt ledsamt när man misstänker att det orsakats av att någon slängt skräp i naturen. Danne hittade rester av ölburkar på foderbordet härom dagen och nu har vi en tjur mindre. Undrar när folk ska förstå att vassa saker i djurens foder kan vara förenat med plågsam livsfara? 

Ralf var dottern Linneas fjälltjur och vi hade honom för avel i hennes minimala fjällkobesättning. Han är pappa till Freja och de kalvar som Giklan och Fia har i magarna just nu och som väntas till våren. Det var tänkt att han skulle få vara med lite längre och helst hade vi sålt honom vidare sedan eftersom han var både snäll och renrasig. Men så vill inte ödet. Han låg död på morgonen bara. Till synes rätt fridfullt och man får hoppas att det gick fort och smärtfritt. Om han ätit något vasst kan det ha gått lite hursomhelst och man vill inte ens tänka på det förloppet.

Tråkigt och ledsamt som sagt. Oavsett vad just den här tjuren dog av så kan vi väl enas om att människor som slänger öl- och läskburkar omkring sig borde lära sig att veta hut? Kanske skulle de göra det också, om de ägnade en liten stund åt att tänka på hur det måste vara att skäras upp inifrån.

Nu är det som det är. Ralf är borta men han hade ett bra liv så länge det varade. Såhär såg han ut när han var liten.

Söt va? Han bodde i igloon första tiden.

Han kom från en fin liten fjällkogård i Ångermanland och Linnea köpte honom själv för pengar som hon jobbat ihop.

Här är han lite större och har precis träffat sin framtida flickvän Giklan.

Ännu lite äldre. Nu nådde han i alla fall upp för det jobb han skulle utföra sedan.

Äkta drömmigt fjällkoliv i naturreservatet Gudmundstjärn i Indal. Ralf med flera damer till sitt förfogande. Här betade han under två somrar i en stor fin hage vid ett skogshemman från 1700-talet.

Först i kön! Antingen var han gladast och spralligast eller så tyckte han att det blev för mycket kvinnligt sällskap ett tag och tänkte att det var bäst att dra.

Nu springer han vidare på de evigt gröna ängarna och vi får tacka för fina kalvar och trevligt sällskap.

Hej då Ralfen.