Ja, det är stökigt men djuren mår fint

22 april, 2021

Läser ett debattinlägg om hur Arlas kontrollanter anmärker på den allmänna ordningen ute hos sina mjölkbönder. Självklart är detta bara en del i deras kontrollprogram och troligtvis inte den viktigaste. Men enligt debattören kan man alltså få anmärkningar och ålägganden om att städa upp, exempelvis utanför byggnader, inom en viss tid. Även om djurvälfärden inte berörs av röran. 

Här är en länk till texten jag reflekterar över:

”Arlas kontrollanter kan vara oförstående”

Jag tycker också om att ha snyggt och ordning och reda, även om folk som känner oss kanske inte alltid tror det. Det är också så att alla vi bönder är vår egen men också andra lantbrukares annonstavla, så självklart önskar man att alla skulle ha någon sorts modern men ändå gemytlig sörgårdsidyll som fond för sina företag. Alltid tipptopp. Varje dag, året runt.

Nu är ju verkligheten inte så att det alltid är solsken och ljumma vindar. Det är inte heller krispiga vinterdagar eller torra höstveckor hela tiden. Vissa saker kan vi inte påverka. Men det andra då? Det där med allmän städning och renhållning? Puts och fix?

Debattören skriver om hur det kan bli stökigt ibland under jobbiga perioder i livet och han efterfrågar mer förståelse för det. Att kontrollanter kanske kunde se mer till kärnan i verksamheten än till eventuell allmän oordning.

Många gånger förklaras problem i företag, särskilt när det gäller djurhållning, med att ägarna drabbats av personliga tragedier eller andra privata utmaningar. Många gånger är det verkligen så, troligen i de allra flesta fall.
När man tänker på det kan man välja sida. Antingen kan man ha förståelse, man kan föreställa sig hur det kan barka iväg om människor drabbas av sjukdom, dödsfall, depression eller något annat. Och man vet hur fort det går att det SER jävligt ut även om inte djuren far illa. Eller så kan man ha åsikten att oavsett vad som händer i livet så ska man alltid ha beredskap och möjlighet att driva sin verksamhet, nästan som om inget hade hänt.

Som vanligt har jag svårt att vara helt svartvit. Jag kan inte se saker på bara ett sätt. Särskilt inte nu när jag själv och min familj har haft det enormt prövande under lång tid med ett sjukt barn.

Såhär tänker jag. Dels kan jag förstå att det kan gå utför snabbt. Jag kan se hur mycket större problem vi troligen hade haft om vi varit ensammare eller om den privata katastrofen varit ännu värre. Dels kan jag utan att ljuga faktiskt påstå att vi har hållit uppe nivån på både djurskydd och produktion trots att det konstant fattats en heltidsarbetande på gården. Det gör sig inte självt naturligtvis. Man pressar alla gränser och måste ta emot hjälp ibland. Och det blir inte exakt lika bra som vanligt. Sådär som man vill. Men djuren mår fortfarande gott och växer som de ska.
För oss har det krävts bland annat omstruktureringar, nya beslut och att saker har fått skjutas på framtiden. Vi har sämre ekonomi, behöver jobba som svin och måste hela tiden prioritera. Det har många gånger varit mer brandsläckning än välplanerad hög nivå. Men inget djur har gått hungrigt.

Däremot är det ganska rörigt på vissa håll. Det blir lätt så när tiden inte räcker till. Soptunnor och containrar har blivit stående överfulla, jag har lämnat balplast framme när jag blandat foder och skyndat vidare till nästa uppgift. Presenningen hos småkvigorna fladdrar och väggarna i ladugården hann bli tråkiga innan jag fick tid att gå på med högtryckstvätten. Den djurfria delen av ladugården är inte tvättad alls och personalrummet blir inte städat så ofta. Tittar man närmare fattas det rödfärg här och där också och den där nackbommen som jag knycklade till för flera månader sedan är ännu inte utbytt eller rätad. Kul? Nej, inte särskilt.


Krokigt och fult men fodret mättar ändå och det är ju tur. 

Vi har ett gammalt dokument hemma som skrevs av en projektkontrollant en gång när vi var med i en köttsatsning här i Västernorrland. Där står bland annat att vi hade en ”välskött och välstädad gård”. Jag minns att jag var stolt över det. Nu är den inte lika välstädad längre. Det faktum att vi producerar bättre nu än när det där papperet skrevs, har ännu friskare djur och bättre stallar räcker liksom inte för att väga upp den där känslan av att man vill att det ska vara riktigt fint utåt också. Man vill ha både och. Det är målet och det enda rimliga på sikt om man ska trivas och veta att allt är presentabelt. Men just nu är vi inte riktigt där. Dygnet har helt enkelt inte tillräckligt många timmar.

Så vart vill jag komma med det här? Ja, inte vill jag väl kritisera Arla direkt, jag vet inte tillräckligt om deras kontroller och är ju inte ens mjölkbonde själv. Inte heller vill jag att gårdar, våran eller andras, ska se oproffsiga och slarviga ut. Men det jag menar är att djuren och produktionen är det viktigaste. Särskilt när man drabbas av kriser som tar pengar, kraft och tid. Om man tvingas välja får det hellre vara stökigt utanför ladugården än att djuren som finns där inne blir åsidosatta. Det kallas sund prioritering. Rätt prioritering.

Världen är inte perfekt. Inte alltid och inte för lantbrukare eller andra heller. Ibland hamnar vi i svåra situationer och då prövas vi. Men som vanligt är det faktiskt insidan som är viktigast och inte utsidan. En nyvaxad bil med trasig motor kommer man inte långt med.

Snart klart
De man väntar lite extra på