Måndag med slakthämtning och veterinärbesök. Fullt upp för de som varit hemma och jobbat. Själv är jag sjukhusförälder och så urbota trött på min egen person. Förbannat tråkig är jag. En trist före detta. Före detta allt.

Jag tror jag brände ut mig en aning i helgen med julstök och grejer mitt bland allt jobb. Pyntade det sista och höll på. Tyckte det var så sockersött mysigt och hoppfullt allting. Stark och härlig var jag. Pigg och positiv. Idag är jag trött och förbannad. På det mesta. Är grinig och avundsjuk på hemmagänget som fick hålla på med det här:

Avhorning och krångel med alltför stora kalvar i vinterkylan. Åh vilken dröm. Vara skitig och få ta i och fika och skratta med veterinärn och hemkomna dottern.
Här på avdelningen är det mest dålig luft och smittsam ångest. Och ja, jag vet, man är lyckligt lottad. Sverige är fantastiskt och vården gör så gott de kan och allt det där. Jodå, jag är tacksam för så mycket men just nu är jag bara jävligt negativ och bitter. Kan man få vara det nån enstaka gång? Kan man få falla en stund? Vara helt avgrundsdjupt ledsen över att så många unga är så sjuka och det finns så lite att göra åt? Att man försöker allt man kan men inte lyckas hjälpa sitt eget barn och att nästan ingen inom läkekonsten vill forska på unga flickors hjärnor. Skandal! Fotbollsknän och Viagra, det kan man mycket om men ätsörda barn och barn med andra psykiska sjukdomar, de får ligga där de ligger för ingen vet riktigt vad man ska göra med dem.

Idag är ingen bra dag. Jag är ledsen och jag vill ut härifrån och hem. Men hade jag varit hemma hade jag velat vara här med det sjuka barnet. Livet alltså…livet som jag älskar så mycket. Ibland är det fan bra tungt och jävligt.

Nu kanske någon tycker att det här blev lite väl sorgligt och privat här men helt ärligt så skiter jag i det nu. Är väl kanske en före detta bondebloggare också. Eller på sin höjd en kombination. Bondebloggare OCH tråkig, svinarg mamma som inte kan låta bli att pysa ut frustrationen i skrift. Håll ut, kanske skriver jag något helt annat och mycket mer lantbruksrelaterat redan i morgon.

Här är i alla fall en annan arg mamma på äkta lantbruksvis. Åtminstone om man kommer för nära när hon nyss fått en kalv. Precis den där uppsynen, avmätt och passivt aggressiv, ”hit men inte längre” har jag också haft hela dagen. Det positiva är att folk håller respektfullt avstånd även till mig.