Någon som minns min kalvräddning för någon vecka sedan? Den lilla tjurkalven som hade hamnat i skrapgången och inte tog sig därifrån? 

Blöt och vinglig och miniliten var han. Såg ut såhär när jag fått upp honom ur skiten. HÄRär inlägget om när jag fann honom sent en kväll.

Dagen efter när jag kom ut på morgonen var han borta! Panik! – Nu har han halkat iväg igen, tänkte jag. Dränkt sig på gödselplattan eller blivit nedtrampad någonstans.

Men så vred jag lite på huvudet och såg att han låg där på ströbädden. Fast på fel sida om skiljegrinden. Alltså inte på samma sida som sin mor. Hur han kommit dit vet bara kossorna men antingen hade mamman buffat på honom så han råkat fara in där,  eller så hade han lyckats han krångla sig dit själv. Nöjd låg han där med kvigan Ida i alla fall så det gick ingen direkt nöd på honom.

Tur att han är så liten, det var ingen match att lyfta tillbaka honom till mammans sida. Torr och pigg va han också och så har det fortsatt. Han mår superbra men är fortfarande minst av alla trots att två till har fötts efter honom.

Hans specialitet är verkligen att försvinna. Senast i helgen var han borta igen. Återfunnen hos en annan ko i en helt annan del av hallen, diandes som aldrig för. De senaste dagarna har han dock hållit sig där han ska. Borta bra men hemma hos mamma är det ändå allra bäst.

Kolla öronen…hur söta är de där små vita fläckarna?