Finns det något mer vardagsirriterande än överfulla sopkärl? Inne som ute kan det knäcka de starkaste av nerver och jag undrar varför är det så svårt att ta sig i kragen och tömma i tid?

När det blir råge på soptunnan och man slänger saker på istället för i den börjar irritationen krypa fram. När man bygger på hög, lägger små skräp inuti stora skräp, som pappersbollar i tillskottstuber eller mjölksäckar nedtryckta i trasig hink, ja då sparar man såklart plats men man städar också på lånad tid.

För rätt som det är händer det. En arbetsbyxficka töms och ett gammalt öronmärke eller en bit balnät blir droppen som får sopbägaren att rinna över. Bokstavligt talat. Rågesoporna hamnar utanför, sprids över golvet som en solfjäder och man undrar varför ingen jävel har tömt den förbannade tunnan?! Innan den blev helt orimligt överfull!?

Tills man inser att den jäveln är en själv…

Igår städade jag och det var skönt att få lite snyggare och mer välordnat, åtminstone på några ställen. Det gör mer än man tror. Väl värt de extra minuterna som annars kan kosta ett ilsket sopsammanbrott.